När blev jag medveten om döden?
När vi föds är världen full av möjligheter, utifrån vilka förutsättningar vi än föds in i. Inget liv är utan utveckling eller strävan att leva vidare. Jag tror att det var rätt okej när jag kom in i min familj. Pappa byggde huset jag skulle komma att växa upp i och vi reste på bilsemestrar till Finland på sommaren, vi umgicks med släkten som även många av dem hade valt att bo i Sverige. Jag var alltid i rörelse och skuttade upp i mammas famn på ena sidan knät och sedan genast ner på andra sidan. Pappa var lekfull och stojade med mig och min storasyster när han var ledig. Annars skapade han - byggde huset, gjorde dockskåp och barnmöbler och gillade att köra fort i sin Rally-kadett. Mamma upprätthöll ordningen hemma, var hemmafru och den "stränga" av de två.
Men så en försommardag hände det som vände upp och ner på hela min världsbild. Döden hälsade på.
Pappa hade varit ute på sjön med två andra män och de hade tippat båten och pappa drunknade. Efter det vet jag inte hur min roll i familjen så fort förvandlades från lillungen till inåtvänd ansvarstagare, men det är den bilden jag själv har av hur jag kände och det blev vad jag formades till.
Jag levde till stor del i min egen fantasivärld, lekte intensivt med barbies och klippdockor som jag ritade kläder till och sedan den fantastiska världen i böcker och tidningar, och TV´n som jag fastnade särskilt för. Jag skrev i dagboken vilka tv-program som var den dagen och jag spelade in ljudet från vissa filmer på kasettband, t ex "Svindlande höjder". Jag älskade "Svindlande höjder" och den omöjliga kärlekssagan mellan Catherine och Heathcliff och döden som till slut kom emellan dem.
Döden blev något jag drogs till. Jag läste läskiga böcker och rysartidningar och tittade på skräckfilmer på tv, och försökte förstå hur människor kunde överleva att mista någon de hade kär. Förmodligen försökte jag bearbeta min egen förlust men hade ingen kontakt med de verkliga känslorna av sorg och saknad. Jag grät aldrig öppet. Jag minns bara mitt starka band till mamma, inte det till pappa.
Jag blev väldigt orolig när vi i mellanstadiet läste om cigarettens skadliga inverkan och jag försökte få mamma att sluta röka för att jag var så rädd att mista henne. Den oron för mamma höll i sig långt upp i vuxen ålder. Jag tror inte att jag skulle ha känt så om jag inte redan upplevt en förlust. Pappas död visade mig att livet var obeständigt, utom vår kontroll och oförutsägbart. Jag blev bra på att förbereda mig på katastrofer. "Allt kan hända - och det har hänt", blev min inre upplevelse.
Jag har alltid skrivit mycket. Berättelser, brev och dagbok. Jag kände ett behov av att dokumentera verkligheten, tog kort på folk och skrev ner allt de sa. Det var som om saker inte hänt om jag inte kunde läsa om det efteråt. Samtidigt kände jag ett starkt utanförskap. Som om det vara något fel på mig. Som om ingen kunde tycka om mig. En mur mot omgivningen var under uppbyggande.
Idag kan jag se att jag fått lära mig konsten att sörja och jag har rivit på min mur bit för bit i några decennier. När mamma dog 2006 var jag redo. Det kan låta konstigt, men jag hade förberett mig hela året före på att hon kunde dö. Jag hade bett henne berätta viss information som jag skrev ner, jag hade börjat vänja mig vid att acceptera tanken att släppa taget om vårt band. Och jag hade tvingat mig själv att bevista en begravning genom jobbet och jag hade misst min katt och begravt honom efter konstens alla regler ute i skogen med familjen samlad. Och jag vågade gråta öppet.
Och så kom dagen då mamma somnade in. Vi var samlade hos henne, jag och barnen, vi klappade henne och grät och jag sa mitt farväl och släppte henne fri. Det var precis ett sånt farväl jag hade önskat mig. Med en närvaro och i stillhet. Men det skulle ta mig fyra år att sörja klart...
Antagligen beror den långa tiden även på att jag bar på obearbetad sorg efter pappa. En obearbetad sorg kan göra senare förluster och kriser i livet svårare att hantera, då den nya sorgen kompliceras av gamla sorgrester.
Nu har jag lärt mig att jag behöver mycket tid på mig att gå in i något nytt och lång tid på mig att avsluta. Döden är oundviklig men sorgen kan hanteras på olika sätt och man vänjer sig faktiskt att släppa taget och sörja kortare ju fler sorger man går igenom. Att djur inte lever lika länge som vi leder ju till en hel del avslut när man tvingas avliva dem pga sjukdom eller ålder. Den sorgen är lika viktig att låta få finnas och en bra väg in i att lära barn att sörja och förstå döden.
Det är inte nyttigt för den fysiska hälsan att sörja lika länge som jag gjorde, det bröt ner mig inifrån och ut, men det ledde mig också in i Ayurvedan/Yogan/meditationen och det andliga igen. I varje sorg finns en möjlighet att känna tacksamhet. Att se livets skörhet och att uppskatta det man fått och det man har. Till slut när man gått igenom sorgens fyra faser kan man börja se ljuset igen.
Sorgens fyra faser är: (Ibland lägger man till en femte - Köpslåendet)
Chockfasen: När något svårt eller jobbigt händer brukar man först få en känsla av bedövning eller overklighet. Då är man i det som kallas chockfasen. Särskilt chockad brukar man vara om det har hänt något snabbt och plötsligt. Chockfasen brukar man vara i någon eller några dagar, och man kan reagera på olika sätt. Man kan verka oberörd utåt, men ha tankar som rusar runt och känns snurriga och jobbiga. Man kan också få panik och göra saker man annars inte skulle göra.
Reaktionsfasen: Den andra fasen kallas reaktionsfasen, och den kan vara från någon vecka upp till flera månader. Under den här tiden börjar chocken gå över och man börjar kunna ta till sig det som har hänt, det känns mer verkligt. Det är vanligt att man är förtvivlad och helt upptagen av sorg och saknad. Kanske behöver man gråta mycket. Man kan också bli arg och tycka att det som hänt är någons fel. Hur man sover och äter kan också påverkas; man kan få svårt att sova eller vilja sova hela tiden, få svårt att äta eller tröstäta.
Bearbetningsfasen: Den tredje fasen kallas bearbetningsfasen. Den brukar ta upp till ett år. Då tänker man på det som har hänt och försöker lära sig leva med det. Förtvivlan börjar kännas lite mindre och man kan börja se lite ljusare på tillvaron, även om man fortfarande sörjer.
Nyorienteringsfasen: Slutligen kommer den så kallade nyorienteringsfasen. Då börjar man kunna känna sig glad och lycklig över saker igen, det svåra tar inte längre över och man lär sig att leva med det man har upplevt. Självklart finns minnena av det som har hänt kvar, men sorgen kring det har minskat.
Jag tror på ett högre medvetande. Ett medvetande som vi alla är en del av. Och om man ser det så, så är min känsla också delad av andra. Man kan säga att vi alla är som ett kärl genom vilket olika känslor och tankar färdas. När sorg visar sig är hemligheten att det egentligen inte är "vår" sorg. När vi sörjer sluter vi oss och ser bara vår egen sorg, vilket såklart också måste få finnas. Men man kan även se det som att det är en känsla som funnits i det kollektiva medvetandet sen urminnes tider. Det är samma sorg som vandrat från person till person.
Vi tappar bort oss själva i känslan av- "Jag sörjer min mor och sorgen är min!" -vilket är en sanning i och för sig, men sorg är också på en djupare nivå samma sorg som alla som någonsin känt sorg över att ha förlorat sin mor, det är något vi delar med så många andra.
Om vi kan släppa fokus på vårt eget lidande vid en viss punkt och uppleva att det är en del av flödet i livet, en sorg som passerar genom mig just då och som stannar så länge jag har behov av den och sedan flödar vidare till någon annan så föds empatin, en samhörighetskänsla med alla andra som varit i den känslan och en invit att dela allt med varandra och att alla i förlängningen är Ett.
Det finns ett ljus i flera av de fina avslut jag upplevt genom mitt jobb. Det är avslut som kommer när vi förväntar oss att de ska komma, i slutet av ett långt liv... Då har vi hunnit bli mer eller mindre "klara" i våra relationer och avskedet är inte traumatiskt, bearbetningen inte lika tung.
Livet är en berg-och-dalbana mellan glädje och sorg. Sorgen kan ibland belysa hur stor glädjen egentligen är i vårt liv, hur bra vi egentligen har fått ha det och kommer att ha det en dag igen. Att jag alltid har haft en tro på att döden bara är en landningsplats, där vi vilar ett tag för att sedan återvända för nya utmaningar nån annanstans, kanske är en slags trygghet. Jag lever inte i en oro om något himmel och helvete-val som vi kommer att ställas inför.
När blev jag medveten om döden?... Jag var 4,5 år när jag mötte döden första gången... Den har påverkat mig hela mitt liv sedan dess...
Filmer om döden/sorg:
"Beaches", 1988, med Bette Midler.
"Love story", 1970, med Ryan O´Neal.
"Dying young", 1991, med Julia Roberts.
"The english patient", 1996, med Ralph Fiennes.
"Always", 1989, med Richard Dreyfuss.
"Ömhetsbevis", 1983, med Shirley Maclaine.
"Kärleksbrev", 1999, med Kevin Costner.
"Livsverket", 2001, med Kevin Kline.
"Blommor av stål", 1989, med Shirley Maclaine m.fl.
"The Notebook", 2004, med Ryan Gosling.
Böcker/författare:
Majgull Axelsson, "Långt borta från Nifelheim".
Paulo Cuelho, "Veronika bestämmer sig för att dö".
Mitch Albom, "Tisdagarna med Morrie".
Elisabeth Kubler-Ross, "Döden är livsviktig".
Min andra blogg: "Min kropp och jag talar inte samma språk"
Namasté
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar