Förälskelse och sökan efter vår soulmate

När jag var fjorton år träffade jag min "Heathcliff", som jag trodde... Jag var ung, oerfaren, blyg, förvirrad. Jag sökte vem jag var, vad jag var och hur jag skulle leva mitt liv. Borta var kärleken till hästar och Donny Osmond, nu var det den verkliga kärleken som skulle upplevas...

En gång när jag var hos en indisk spågubbe sa han att jag alltid tycktes dra till mig de allra mest besvärliga kärlekarna, och det hade han rätt i. Jag hade inget omdöme alls, känslorna styrde och det blev kaotiskt.

När jag var i tjugoårs-åldern hittade jag böcker och tidskrifter om tvillingsjälar. Det lät så romantiskt att man en gång i urtiden hade varit en del av en helhet. En dag ville helheten av nyfikenhet uppleva något mer så den bestämde sig för att dela på sig i två olika delar, en kvinnlig del och en manlig del. Två olika energier som gick åt olika håll för att söka något nytt men som sedan fann sig liv efter liv sakna och längta efter sin andra hälft och söka med ljus och lykta efter henne...

Nog var det min andra hälft jag träffat, trodde jag i min enfald, så stark som min kärlek till honom var. Men där fanns så mycket sorg och smärta också, så till slut gick det inte mer. Vi var alltför dysfunktionella med varann. Efter femton år av kaos gick vi skilda vägar för gott och har aldrig setts igen sen dess.

Richard Bach skriver i sin bok "A bridge across forever" om sin sökan efter sin soulmate. Han är en ensamvarg som bara vill flyga sina flygplan och ha sin frihet att komma och gå som han vill. Han har en lista på kvaliteter som han vet att hans tvillingsjäl kommer att ha och han söker efter henne världen runt. Om kvinnor han möter inte passar in i den bilden han målat upp drar han vidare. Han ser inte att hans goda vän, en kvinna som han spelar schack med och kallar sin vän, en som står honom närmre än någon annan någonsin gjort, är den där tvillingsjälen han söker. Hon är inte exakt allt som står på hans lista. Och han är inte medveten om sin egen avvisande attityd, sin mur mot omvärlden som stänger henne ute så att det till slut nästan är för sent. Så att han till slut nästan förlorar henne helt...

Det finns en man som har lagt ner mycket forskning för att kartlägga förälskelsens alla faser. Han heter Francesco Alberoni, och han säger så här:
Det är en typisk känsla i förälskelsen att känna att man blir hel av den man älskar, plötsligt har man funnit den som kan fylla tomrummet inom en och som gör en hel.
Förälskelsen är livsglädjens seger som utgör en drivkraft mot framtiden. Den är en upplevelse av uppvaknande, då allt tycks möjligt. Förälskelsen är ett "jag" som håller på att bli ett "vi".

Vi blir förälskade när vi är redo att lämna en erfarenhet som redan är färdigupplevd och utsliten och vi har livsimpulsen att göra en ny utforskning, att byta liv. Det är när vi är redo att använda oss av färdigheter vi ännu ej utnyttjat, utforska okända världar och förverkliga drömmar och önskningar vi tidigare avstått ifrån.
Vi blir förälskade när vi är djupt otillfredsställda med livet, med nuet och när vi har gnistan inom oss att börja ett nytt led i vår existens. Att bli förälskad innebär att välja någon framför andra, att uppleva den andra som outbytbar, som ej går att jämföra med andra.

För att förälskelse ska äga rum krävs därför ett missnöje med nuet. Att det långsamt byggs upp ett spänningstillstånd och en utlösande faktor i form av den rätta personen som dyker upp.
Förälskelse äger rum när vi möter någon som hjälper oss att växa, att förverkliga nya möjligheter och gå i en riktning som motsvarar både våra inre behov och den yttre påverkan vi utsätts för.
När vi blir förälskade får vi ett otroligt informationsflöde av den andre. Vårt inre fylls av ett helt nytt liv, en ny värld vi upplever genom den andres liv. Vi blir inte förälskade i vårt förflutna, utan i en framtid man kan skapa. Vi blir förälskade i den som gör det möjligt för oss att bli den vi har förberett oss för att bli.

Det kan låta motsägelsefullt, men vi gör alltid motstånd mot kärleken och mot impulsen att ge efter. Vi uppfattar inte stimulanserna som driver på oss. Det kommer dock ett ögonblick då vi överger vårt försvar, då vi öppnar oss och ger efter. Förälskelse är inte en handling utan en process. Den är ett successivt förlopp av upplevelser och frågor, ängslan och prov.

Kärlek uppstår när vi möter en person som besitter de egenskaper som är viktiga för oss, den som tillfredsställer våra innersta önskningar, drömmar och ambitioner som har bildats under livets gång. Förälskelsens kärlek tar sig skepnaden av något som tar oss i besittning, som binder oss mot vår vilja, ibland som ett vanvett, som en sjukdom vi vill bli fri ifrån.

Ofta är det så att vi inser att en person är oumbärlig för oss endast när vi riskerar att förlora henne... I förlusten inser vi att vi älskar någon som vi i själva verket älskat redan innan. Vi får grepp om kärleksobjektets betydelse för oss och bandet stärks till personen.

I begynnelsestadiet är den första upplevelsen häpnad. Vi är häpna över det nya ljuset som plötsligt tänts där i den alldagliga världen. Ibland kan vi uppleva sorg, över att ha levt så många år i en känsla av tomhet, eller ovisshet som snart förbyts till stor glädje. Vi känner all livskraft flöda inom oss och som magi blommar vi upp igen. Genom den vi älskar får vi kontakt med det kreativa, med naturen, med kosmos och vårt vanliga språk blir otillräckligt för att uttrycka alla känslor och vi upptäcker spontant poesins och myternas språk.
Att den vi älskar älskar oss tillbaka upplever vi som ett sorts mirakel, en nåd, en dröm som när som helst kan skingras.

I början är förälskelse inte ett konstant tillstånd utan en successiv följd av glimtar och visioner. Ibland tror vi att det bara var en förblindelse. Vi är osäkra, vi söker den älskade men vill även klara oss utan. I ögonblicken av lycka finns även rädslan att förlora oss själva i form av underliga tankar som -"Jag har uppnått det högsta jag någonsin kommer att få, nu kan jag gå tillbaka och vara som jag var innan och bara ta med mig minnet av det. Jag har fått vad jag önskade och det räcker för mig". Eller man vaknar och har en känsla av att inte längre vara förälskad. -"Allt är slut, det var bara en illusion". Men i nästa stund tänker vi plötsligt  på den älskade och inser att vi längtar desperat efter henne. Vi blir skräckslagna vid tanken på att hon inte längre vill veta av oss och rusar iväg och ringer henne med hjärtat i halsgropen.

Det finns bara ett sätt att få reda på om vi verkligen är förälskade: att hålla sig borta, försöka att klara sig utan den älskade och se vad som händer. Om vi inte kan vara utan henne, om vi grips av sann desperation så innebär det att vi verkligen älskar.

Tvärtemot vad många tror så dyker inte förälskelse upp på ett soligt och triumferande sätt. Den gör sig gällande bara genom att övervinna hinder, kringgå dem, genom att ta sig fram på snåriga stigar. Den sanna kärleken banar sig väg undan för undan mitt ibland ovisshet och svartsjuka och genom att övervinna triangelsituationer. Hindren väljer de starkaste formerna av kärlek. En kärlek med förhinder är en kärlek som har bestått proven och de prov vi frivilligt utsätter vår kärlek för är ett hinder som tjänar till att skilja det sanna från det falska. Om den ena tvekar men den andra står kvar och låter sin älskade förstå att hennes kärlek är äkta så kan tvivlen sköljas bort och undan för undan accepterar den andre och slutar att fly.
Sedan börjar man att mötas, utforska, analysera och tolka varandra och man söker efter likheter och försöker överbrygga olikheterna för att nå en gemensam plattform där bägge kan acceptera varandras gränser för hur långt vi är villiga att kompromissa och ändra oss själva för att få ett gemensamt projekt att sträva mot tillsammans....

Jag har nog tyvärr varit lite som Richard Bach. Jag har haft mina idéer om hur min tvillingsjäl ska vara och jag har haft en tjock mur mot omvärlden. För några år sen började jag att fundera över en person jag var hemligt kär i som tolv-åring. Då i mellanstadiet var det ju lek inblandat i all kärlek. Folk skickade lappar och frågade chans på varann. Det lektes mörkerlekar på hipporna och man dansade tryckare. Men jag var för blyg för sånt. Jag låtsades som ingenting men jag visste att han var förtjust i mig. Jag fick vykort från honom ibland som jag har kvar än idag. Han skrev att han älskade mig.

Vad blev det av honom, började jag fundera på. Jag sökte och hittade honom genom nätet och så småningom fick vi lite mailkontakt och utböt det vanliga om hur livet hade blivit och lite minnen från dåtiden. Det var lustigt hur väl vi synkade med varann i breven. Jag upplevde mig lyssnad på, sedd och hörd och min nyfikenhet steg. Breven blev långa och tillslut skrev vi dagligen...
Det som sedan hände var som en saga... Vi träffades och allting föll på plats, våra hjärtan passade ihop och den gåva han gav mig var den sanna kärleken. Alla faser av tvekan, tvivel, häpnad, mirakel, poesi, framtidsplaner, likheter och förundran gick vi igenom. Och vi kände livet flöda igenom oss som var vi en och samma. Han sa jag var hans soulmate. Kanske var jag det. Kanske vet man inte säkert när hindren är så stora att inte ens kärleken kunde få oss att överbrygga dem... Han är så nära jag någonsin kommit i mitt liv att vara med min egen själs-frände.

När jag var fjorton trodde jag att det var styrkan i mina känslor som avgjorde att vi var delar av en helhet. Nu ser jag att det är stor skillnad på starka känslor och en känsla av att vara synkad med en annan, att känna frid och ro tillsammans med någon, att känna att man platsar bredvid varann.

Idag är platsen bredvid mig tom och jag saknar att ha honom där, att prata med honom och finnas i hans liv. Men jag kan ändå känna hans närvaro i mitt liv väldigt ofta. Som ett osynligt band som sträcker sig genom tid och rum.

Vissa säger att en soulmate är en person man möter i livet och som får en att växa, som inspirerar en till förändring men som man sällan delar livet med. Att man finns i varandras hjärtan hela tiden men inte i varandras liv, så som man skulle önska. En soulmate är någon man älskar villkorslöst och som man vet i sitt hjärta och i sin själ älskar en tillbaka. De stunder man har kontakt talar själarna samma språk och bägges hjärtan är öppna och leder en till utveckling, granskning, tillväxt.

Vissa tror så... Men jag väljer att fortsätta tro att jag ska finna min soulmate en vacker dag. En soulmate som är redo att bli en enhet igen, att dela livet med, att gå sida vid sida, att älska...


Synonymer: Soulmates, Twinsouls, Soulconnections, Twinflames, tvillingsjälar, själsfrände.

Filmer på temat soulmates:

"Bridges of Madison county", med Meryl Streep och Clint Eastwood, 1995.
"Made in heaven", med Timothy Hutton och Kelly Mcgillis, 1987.
"Still breathing", med Brendan Fraser, 1997.
"The lakehouse", med Keanu Reeves och Sandra Bullock, 2006.
"Somewhere in time", med Christoffer Reeve, 1980.
"P.S I love you", med Hillary Swank, 2007.
"Ladyhawke", med Michelle Pfeiffer och Matthew Broderick, 1985.
"Forever young", med Mel Gibson, 1992.
"Evening", med Caire Danes, 2007.

Min andra blogg: "Min kropp och jag talar inte samma språk"

                                                                               Namasté