Tänk om alla dina val i livet - att bli pilot eller att bli reseledare, att bo kvar på hemorten eller flytta utomlands, att gå på den där festen eller stanna hemma.... tänk om alla de besluten faktiskt blev tagna, bägge två, parallellt, av flera Du?.... Det låter som science-fiction, och har ofta använts som tema i den genren, men ligger det någon sanning i det?...
På 90-talet läste jag Richard Bachs bok "One", som fortsätter berättelsen om honom och hans tvillingsjäl Leslie (som han berättade om i sin tidigare bok "The bridge across forever") och hur han fick idén till historien genom en fysikbok som hette "Many-worlds interpretation of quantum mechanics". Den fysikboken beskriver som sanning att varje ögonblick delar sig den värld vi känner i en oändlig mängd andra världar, olika framtider och olika förflutna. Enligt fysiken försvann inte den person som valde reseledare istället för pilot, han finns fortfarande, i en annan värld parallell med denna.
Tänk om vi kunde möta den vi var innan vi gjorde våra värsta misstag eller smartaste drag? Tänk om vi kunda varna, tacka eller fråga dem vadhelst vi ville...
Då -1992 - när jag läste boken första gången hände någonting med mig, minns jag. Jag ville att det skulle vara så, det kändes spännande att det liv jag väljer att se som nuet bara är ett av alla val jag tagit... Det kanske fanns någon annan Christina som valde helt annorlunda... Men framför allt fastnade jag för möjligheten att prata med mitt gamla jag, att skriva ett brev från framtiden till mig själv på 80-talet och ge råd och förklara konsekvenser av val jag tog eller inte borde ta...
Jag kan inte påstå att jag riktigt förstod det hela, det var mest en fascinerande tanke och fantasi är alltid kul att leka med.
Nu tjugo år senare blir jag nyfiken av en helt annan anledning, av kopplingen till vad vetenskapen kan bevisa och forskar kring. Det känns inte längre lika obegripligt, även om jag aldrig blir matematiker och kan begripa hur en sådan hjärna fungerar som kan räkna ut med ekvationer vad som rimligen bör finnas därute i universum, och hur det hela började här på jorden. Men att forskarna nu vågar stå för att det finns parallella liv med allt "flum" som det väcker till liv i oss vanliga dödliga, gör att det blir mycket mer spännande att leva och låta fantasin ta plats... För vad är fantasi egentligen???
Här kommer en kort beskrivning av vad (vissa inom) fysiken idag säger:
Sedan 1920-talet har forskarna försökt förstå var exakt olika partiklar, såsom elektroner, är placerade. De upptäckte att det inte var möjligt att kartlägga, de hade nämligen ingen given plats, de fanns på flera platser samtidigt. Det är verkligen möjligt för partiklar att befinna sig på flera platser samtidigt och den enda förklaringen forskarna kunde komma fram till är att partiklarna inte bara existerar i vårt universum utan i flera parallella världar som det finns ett otal av, världar som var något olik den andra.
Man kan säga att i en värld lever du det liv du har nu, i ett annat är du inte ens född, i ett parallellt universum blev inte Obama president, i ett annat universa lever Elvis ännu....
I flera decennier har forskarna varit ovilliga att ta det här till sig, även fast det är de själv som har kommit fram till detta genom matematiska uträkningar. Det är matematiken som pekar i den här riktningen och till slut på 80-talet tog det fart igen och de gamla parallella universums teorierna kom tillbaka i fokus.
Man hade tidigare trott att allt i universum var skapat av pyttesmå partiklar när forskarna plötsligt kom på att de tittat på fel saker. Partiklarna var egentligen små osynliga strängar.
Om man slår på en gitarrsträng på ett sätt får man en viss frekvens, om man slår den på ett annat sätt så får man en annan frekvens... Världen är uppbyggd på dessa strängar, som noter av musik, som om universum är en enda symfoni. Man kunde ur detta förfina Big Bang teorin och fundera på vad som fanns innan Big Bang.
Vi tänker normalt sett på oss själva som levande i en tredimensionell värld, vilket betyder att vi kan röra oss i tre riktningar: höger/vänster, upp/ner och framåt/bakåt. Fysiker vill lägga till flera dimensioner, och tex Einstein ville lägga till en fjärde dimension - tiden. Snart föreslogs en femte dimension -rymden, och sedan en sjätte osv...
De extra dimensionerna var utrymmen i universum som vi ej kan uppfatta för att de är mikroskopiskt små, men forskarna ansåg ändå att de fanns där.
Sträng-teoretikerna var säkra på att det fanns tio dimensioner - nio rymddimensioner och en tidsdimension. Men något stämde inte med ekvationerna och till slut la man till en elfte dimension och allt föll på plats.
Allt detta ledde sedan till insikten att hela universum är ett membran. Det kom att kallas Membran-teorin eller M-teorin... M kan även stå för matrix-, moders-, magiska-, mystiska-teorin mm.
Den elfte dimensionen är pytte-pytte liten, bara en triljondel av 1 millimeter! Men den finns överallt omkring oss, den är närmare din hud än dina kläder är. Och ändå kan vi inte uppfatta den. I det här mystiska utrymmet flyter vårt membranuniversum.
Men det fanns frågetecken kvar. Varför var tex gravitationskraften på jorden så svag jämfört med andra krafter som exempelvis magneten som drar till sig en nål och håller fast den. Vi har hela jordklotet som "magnet" som håller oss på plats och ändå är det inte svårt för oss att plocka upp något från marken (det sugs inte tillbaks mot marken så att vi måste dra bort det) eller att hoppa upp och ner.
Vad beror det på?... Kunde det vara så att gravitationen läcker från vårt universum till det tomma utrymmet i den elfte dimensionen? Eller var det kanske så att det membranuniversum som fanns i ena änden av den elfte dimensionen hade ett till membranuniversa i andra änden, och att vårt universum inte läckte gravitationskraft till membranet utan från membranet till oss? Där i membranet är gravitationen lika stark som andra krafter men när den väl når oss är den bara en svag signal av sitt ursprung.
Alla parallella universum är nära vårt men vi är inte medvetna om dem. De kan vara totalt olika med helt andra naturlagar än våra och några av dessa universum kan se ut som vårt.
Men vad orsakade egentligen Big Bang?
När två parallella världar kolliderar så uppstår ett Big Bang tror många forskare idag. Membranen är vågiga till formen och kolliderar i vågor med varann vilket leder till att materia i rymden skapas, - planeter, vintergatan och klumpar mm. Man tror nu att Big Bang bara är en av flera redan skedda, fortfarande pågående och framtida kommande Big Bangs.
Vårt universum existerar parallellt med miljarder andra världar som skapas eller redan existerar. Vi är bara en enda liten bubbla i ett hav av andra badskumsbubblor...
Så här säger en forskare:
Parallella universum kan visst finnas. Max Tegmark, professor i astrofysik, talar om fyra olika nivåer, där nivå ett är det enklaste, med en värld liknande vår. Förr brändes människor på bål för sådana teorier och ideérna är fortfarande kontroversiella.
Just nu sitter en person som ser ut precis som du, på en planet som ser ut som jorden, i ett likadant solsystem och en likadan galax, och har precis som du läst de första raderna i den här artikeln. Fram till nu har era liv varit identiska. Men nu slutar din dubbelgångare att läsa och bläddrar vidare fram till serierna, medan du läser vidare.
Situationen är välkänd från science fiction-litteraturen och från filmer som "Sliding doors" och "Spring Lola". Men är det bara fria fantasier? Inte alls, menar svensken Max Tegmark, professor i astrofysik vid University of Pennsylvania i Philadelphia. Max Tegmark är framgångsrik kosmolog och expert på teoretiska beräkningar av universums egenskaper, och har skrivit en stor artikel om parallella universum i tidskriften Scientific American.
Det är intressant att vetenskapen har öppnat upp för att vara nyfikna på ett så flummigt ämne som det här. Och man slipper sitta och traggla med tunga fysikböcker för att begripa ett litet hum om vad det forskas om i ämnet eftersom de använder ett enklare sätt att lära ut nuförtiden genom tv-program som t ex Discovery channels "Through the wormhole", med Morgan Freeman, som finns att se på You Tube.
Kan det vara så att vi alla egentligen vet att livet inte är en enkel sträcka mellan födsel och död? Kanske får vi ibland glimtar av andra livsval vi gjort i parallella världar genom våra drömmar eller när vi upplever dèjá vu? Du vet, när du plötsligt upplever att det som just hände har du upplevt förut? Många tror så... Det är en kittlande tanke och varför inte?... Låt fantasin flöda!
Det var inte förrän vi satt säkra i vår hyrbil på väg till hotellet som någon av oss förde frågan på tal. "Jaha", sa Leslie när hon brummade oss upp på påfarten till motorvägen till Santa Monica. "Ska vi prata om det här eller inte?"
"På konferensen?"
"Någonstans", sa hon.
"Vad skulle vi säga? En kul sak hände oss på väg till mötet; vi stannade mitt i luften i tre månader, inlåsta i en dimension där det varken finns rum eller tid utom ibland när det verkar som om det finns och vi upptäckte att alla är en aspekt av alla andra för medvetandet är ett och förresten är världens framtid subjektiv och vi väljer vad som ska hända hela världen genom vad vi väljer att genomföra för oss själva tack så mycket några frågor?"
Hon skrattade. "Så snart ett antal människor i det här landet blir överens om att det kanske inte är omöjligt för en människa att ha mer än en livstid, så kommer vi här och säger att nej, alla har ett oändligt antal livstider och de är alla igång samtidigt! Det är bäst att inte ge sig in i något sådant. Låt oss behålla det som hände för oss själva."
"Det är inte nytt", sa jag. "Kommer du ihåg vad Albert Einstein sa? För oss troende fysiker, sa han, är distinktionen mellan förflutet , nutid och framtid bara en illusion, om än en envis sådan."
"Sa Albert Einstein det?"
"Och det är inte ens hälften! När helst du vill höra något otroligt, fråga en fysiker. Ljuset böjer sig; rymden kröker sig; klockor på raketer går saktare än klockor hemma; delar man en partikel får man två av samma storlek; skjut av ditt gevär i ljusets hastighet och inget kommer ur pipan... Vi kastar inte precis det här helt oförhappandes på världen, du och jag. Alla som läser kvantmekanik, alla som någon gång lekt med Schrödingers katt..."
"Men hur många älskare av Schrödingers katt känner du?" sa hon. "Hur många människor är det som kryper ihop en kulen natt med sin funktionsanalys och sin kvantfysik? Jag tycker inte vi ska prata om det. Jag tror inte någon skulle tro oss. Det hände oss, och till och med jag undrar om det är sant."
"Min kära skeptiker", sa jag. Men jag undrade också. Tänk om allt var en dröm, en ovanlig gemensam dröm, mönstret, och Pye och... tänk om allt bara var fantasier.
Jag kisade med ögonen mot trafiken, prövade vårt nya perspektiv. Var det vi som satt i den där svartglasade Mercedes-limousinen? Vi i den rostiga Chevroleten som stannat vid vägkanten, med kokande kylare? Vi där nygifta? Vi som kom där bredvid, med rynkande pannor, påväg till någon blivande brottsplats, mördare i våra hjärtan? Vi försökte se dem som oss själva i andra kroppar, men det gick inte. De var alla avskilda och okända, förpuppade i rullande stål. Jag kunde lika lite föreställa mig oss i lyx som i fattigdom, trots att vi upplevt bådadera. Vi var bara oss själva, tänkte jag, och ingen annan.
Forskare som pratar om ämnet:
Brian Greene, strängteoretiker.
Hugh Everett, fysiker.
Paul Steinhardt, teoretisk fysiker och kosmolog.
Nicodem Poplawski, teoretisk fysiker.
Max Tegmark, fysiker och kosmolog.
Michio Kaku, teoretisk fysiker och specialiserad i strängteorin.
Filmer på temat parallella universa:
The Golden Compass, 2007.
The Cronicles of Narnia, 2005.
Donnie Darko, 2001.
Pan´s Labyrinth, 2006.
The Family Man, 2000.
Another Earth, 2011.
The 10th Kingdom, 2000.
The Butterfly Effect, 2004.
Namasté
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar