"Tredje ögat" - The Pineal Gland (tallkottkörteln)

Tallkottkörteln är en av de viktigaste delarna av nervsystemet och omgiven av mystik och kan ses som en andlig antenn - det mystiska tredje ögat, som det kallas i gamla läror. I tusentals år har tredje ögat setts som en väg att nå högre nivåer av medvetande och som själens boning eller den andliga porten till andra dimensioner.

Idag mer än någonsin, är det viktigt med detoxing av tallkottkörteln genom olika örter och tillskott så som Jod (kelp), Bor (boron) och genom att undvika vissa födoämnen. Dagens miljö och vårt intag av mat och vatten har ofta en förkalkande effekt på körteln, den krymper ihop ju äldre vi blir och det kan starta i tidig ålder, ibland så tidigt som småbarnsåren, och blir mindre effektiv ju mer förkalkad den blir. Tallkottkörteln producerar hormonet melatonin som ansvarar för sömn och vakenhet. Fler och fler rapporterar om sömnproblem de upplever. Sömnmedel och melatonintabletter säljer som smör och ges mer och mer till barn med sömnsvårigheter. Det verkar som om inte melatoninproduktionen fungerar som den ska om jag själv ska tro något. Den största boven när det gäller toxiska ämnen är fluor, som finns tillsatt i kranvatten och tandkräm. Vem minns inte "fluortanten" på 70-talet med sin lilla bricka med den otäcka munskölj som vi tvingades skölja runt i munnen i en evighet innan vi fick spotta ut den... Bara att hon varnade oss för att svälja fluoret borde ju ha gjort någon betänksam för hur giftig den var egentligen, tycker man nu... Men då var det bara att lyda.

Att ha en ren tallkottkörtel och att aktivera den genom kundalini-yoga, solskådning och meditation har alltid varit något eftersträvansvärt för yogis t.ex. Det sägs att genom att aktivera körteln kan man öka sin intuitiva förmåga, möjliggöra astralresor, utforska andliga dimensioner och förutspå framtiden.

Körteln tros ha en egen produktion av ämnet DMT (en psykadelisk substans) och aktiveras spontant två gånger i livet - vid födseln och vid dödsögonblicket, säger dr. Rick Strassman, som gjorde DMT-experiment med 60 försökspersoner mellan 1990-95, som han beskriver i sin bok: "Spirit molecule".

DMT är en naturligt förekommande psykadelisk komponent som finns i plantor, djur och människor. Shamaner i Sydamerika har i generationer använt en dryck som innehåller DMT: Ayahuasca eller yopo, för att nå ett transtillstånd vid ceremonier. Den utvinns ur en medicinal-planta som växer i Amazonas djungel och som ger en betydande fysisk och känslomässig läkning. Dekokten har som effekt att man ser klart och renas från illusioner om sina begränsningar. Den är ingen beroendeframkallande drog för att fly verkligheten, utan öppnar upp hjärtat för empati och insikten om att vi alla är enade och har lika värde, oavsett om det gäller djur, moder natur eller människor. Man upplever ett förlåtande och enhet med alltet. DMT-upplevelser kan handla om : tidsresor, besök i paranormala världar och möten med andliga varelser eller andra mystiska transdimensionella fenomen.

DMT finns alltså naturligt i vår tallkottkörtel för att vi ska kunna ha förmågan att uppnå ett andligt varande med insikter om vårt obegränsade medvetande.

Musslimer och Judar måste ha haft kunskap om den lilla körtelns betydelse eftersom de förbjudits att äta griskött som är särskilt skadlig för den.

Shiva

Summererna har avbildat en stor tallkotte ovanför huvudet på en gud.
Osiris stav har tallkotten i toppen omgiven av två ormar som symboliserar kundalini-energin som stiger upp.
Den babyloniska guden Ashur håller en tallkotte i handen i en avbildning.
Den hinduiska guden Shiva har håret format som en tallkotte med ormen slingrande runt och alla har sett de vackra bindis som kvinnor i Indien bär på pannan som en symbol för det tredje ögat.
Den romerska guden Bacchus håller en stav med en tallkotte, han var en dryckesgud och man kan ju undra varför alkohol kallas sprit - spirit (ande). Kan det vara för att man visste att alkohol öppnar dörrar till en annan värld (på gott och ont)?
Den grekiska guden Dionysos har även han tallkotten på sin stav.
Buddhas hår är format som en tallkotte.
Vi får inte glömma Jesus som sa: "The light of the body is the eye. If therefor your eye be single, your whole body shall be full of light". (Mat.6:22)

Vatikantorget har den största tallkottestatyn att skåda och påven har en stav med en tallkotte i mitten som en symbol för att genom tallkottkörteln når man den högre dimensionen (Världsträdet). Många hemligheter gömmer sig bakom kyrkans symboler och ritualer och namn. De vill hålla allmänheten okunnig för att behålla sin makt och de har i alla tider använt dessa urgamla kunskaper internt för att de tror lika mycket på de krafterna som man trodde på redan på de gamla egypternas storhetstid.






När ljuset släcks och mörkret råder då aktiveras ditt inre ljus genom tallkottkörteln och melatoninet. Sömn är som ett meditativt tillstånd. Jesus sa: "The people who sat in darkness saw great light". (Mat.4:16)

Detoxing några gånger om året är bra, t.ex med renande örter och Ayurvediskt termoste.  En basisk, alkalisk kost hjälper till att rena tallkottkörteln och hålla den ren. Exempel på mat som är alkalisk är de flesta grönsaker, rotfrukter, bär, citron, alger som Chlorella, Spirulina och Kelp, vetegräs, kokosnöt, mandlar, pumpa- och linfrön, russin, äpple, avokado, ingefära, kanel och kummin. Dessutom har jag ett kolfilter på min kran i köket, som renar vattnet från medicinrester och kemikalier/toxiner och jag använder Ayurvediskt örttandkräm. (Det finns många alternativa tandkräm att prova, det tog ett tag att hitta en jag och familjen gillade i smak och konsistens).

Tallkottkörteln är en inåtvänd spegel av vårt öga, den reagerar på ljus liksom ögat. Därför är solljus nödvändigt för en god funktion av körteln. Solen är energi och att använda solglasögon hindrar solens energi från att nå tallkottkörteln,  våra ögon har förmåga att anpassa sig till solljuset mycket mer än vi antar. I flera miljoner år har vi klarat oss utan solglasögon - de är en modegrej, men vi tänker inte på att den också hindrar oss från att få en vital energikick som är renande. Utan sol inget liv. Vi var soldyrkare alla på jorden en gång i tiden - det finns en god anledning till det... Men det tar vi en annan gång.

Min andra blogg: "Min kropp och jag talar inte samma språk"





                                                                                            Namasté

Astrologin som spegel - Saturnus

För mig var astrologin en väg in i självinsikter och känslan av sammanhang. Jag började läsa på om de olika stjärntecknen i artonårsåldern när jag just flyttat hemifrån (1981). Det var spännande att få en slags karta över folks beteende. I själ och hjärta är och förblir jag en beteende-utforskare, astrologin var bara min första väg in i den världen... Såklart var det i början en barnslig lek nästan, något kul vi ungdomar sysslade med för att det var lite kittlande att kunna räkna ut hur någon var eller reagerade i olika situationer, i kärlek mest om sanningen ska fram. "Vem passade ihop med vem?", "Hur kommer framtiden att bli?", "Varför gör han sådär?"...

Men efterhand hade jag läst så många böcker att jag började få en djupare förståelse för det hela, jag såg att det var ett bra verktyg att se varför livet kastar omkull en helt plötsligt, varifrån vissa människor har fått med sig tillit i livet eller en känsla av svek som de sedan upplever spelas upp om och om igen i sina liv. Att man har olika läxor att lära som finns med i ens personliga horoskop. Jag blev mer intresserad av att använda astrologin som astro-psykologi för att förklara dessa sammanhang och visa på sätt att hantera dem.  Det näst viktigaste har för mig alltid varit att titta på när kriser i livet har uppstått och vad det skulle ha för mening i personens liv och vilka transiter som ligger framåt i tiden. Transiter är planeternas rörelser över himlavalvet dag för dag och hur de kommer i kontakt med en persons födelsehoroskops planeter. Dessa passager av transiterande planeter har en positiv eller mer prövande energi i personens liv. De kommer när det är dags för tillväxt och uppvaknande, för uppbrott och nya tankar. Ingen människa går fri från prövningar och utveckling i livet, därvidlag är astrologin jämlik, rättvis och obönhörlig. Ingen kommer undan. Den största läraren är Saturnus.

Astrologins historia är flertusenårig. Människan har alltid sökt efter tecken i naturen och på himlavalvet för att förstå skeenden, för att veta när det är lämpligast att så en gröda eller skörda.

Det var i Babylonien som de första människorna vetenskapligt började utforma sin kunskap om stjärnorna. Fynd från flera tusen år f.kr visar på detta, men även grottmålningar från 32 000 år sedan visar på en medvetenhet om månens periodicitet. Från det gamla Egypten finns stjärnkartor bevarade som är daterade 4 200 f.kr.
De kaldéeiska folket var skickliga observatörer och matematiker, de såg att företeelserna på himlavalvet bildade mönster, stjärnorna flyttade sig i bestämd ordning över himlen och planeterna vandrade oregelbundet, men i stort sett planenligt, mot stjärnhimlens bakgrund, och så upptecknades de första efemeriderna- astronomiska tabellerna- över planeternas rörelser. Detta var på 800-talet på den assyriska kung Assurbanipals tid.
När kaldéerna  beräknade sitt kosmologiska system delade de upp himlasfären i tolv bestämda fält, som än idag kallas för "hus" och alla tolv husen representerar olika livsområden.

En babylonisk astrolog - Berosus skapade astrologiska skrifter i Grekland ca 150 f.kr och upprättade en skola för astrologer på ön Kos. De utvecklade den kaldéiska astrologin under fyrahundra år och uppfann ett sätt att räkna ut individuella öden baserade på födelseögonblicket, tidigare var detta enbart förbehållet kungen.

Den första moderna astrologiboken Tetrabiblos skrevs av den store astronomen, matematikern och geografen Klaudios Ptolemaios, född i Alexandria. Han var en av de ledande intellektuella på sin tid och verkade mellan 150 och 180 e.kr och grundlade principerna för det kosmiska inflytandet. Han systematiserade zodiakens planeter, hus och tecken och deras funktioner fastställdes och har inte förändrats särskilt mycket sedan dess.

Romarrikets astrologer hade stort inflytande över den reagerande kejsaren, men beroende på dennes nycker var det med risk för livet astrologerna tolkade kejsarnas levnadsöden och effekterna av tagna beslut mm. Kejsar Augustus lät slå mynt med Stenbockens tecken. Inte för att han var född i Stenbockens tecken, han var född i september men dyrkade Saturnus som styr över Stenbocken och han bytte stjärntecken helt enkelt...

Romarna firade Saturnalia, som är förstadiet till dagens Julfirande. Saturnalia pågick under en vecka från den 17 - 23 december och innebar fylleri, orgier, gåvor, spel och dobbel, matfrosseri och rituella offer. Allt i ära till Saturnus. Vintersolståndet den 21 december är dagen då Solen går över i Stenbockens tecken och Saturnus tar över och härskar med sitt mörker i dagarna tre. Därav "uppstånden på tredje dagen" -anspelningen i bibeln. Efter tre dagar börjar ljuset att öka för varje dag fram till sommarsolståndet. Den här kampen om mörker och ljus var väldigt central i sagor, historier, sägner, mytologier och i bibeln. Många referenser till astrologin finns kvar i bibeln även om de nu ligger inbäddade i symbolik och omskrivningar.

Uppenbarelseboken har lockat och fascinerat många människor genom åren, grundtemat handlar om att ondskan, djävulen = Satan = Saturnus, kommer att fördrivas och besegras av Gud = Solen, och kastas i en sjö av brinnande svavel. Ett himmelskt rike ska öppna sig för alla människor som vill följa Gud =Solen. Himmelriket beskrivs som en helig stad där "livets vatten, klar som kristall" rinner från Guds och Lammets tron. Där skall evig fred råda "och det skall inte mer bli natt, ingen behöver längre ljus från någon lampa, ty Herren Gud skall lysa över dem" (22:1-5).

När sommarsolståndet inträffar kring 21 juni, behövs ingen lampa, det är årets ljusaste natt. Solen har alltid tidigare dyrkats över hela jorden och utan solen skulle inget liv på jorden existera.
Saturnus = Kronos = tid - kronologi, vi är som fast i tiden. Dygnet har sex fyratimmars-perioder, kl 00.00 - 04.00 styrs av Saturnus och står för Nattens härskare, dolda aktiviteter, tjuvar, festande men även nattarbete och kloka insikter.

Saturnus är den sjunde planeten och siffran sju har haft stor betydelse.
Sju är de planeter vi kan se, med blotta ögat, i vårt solsystem - Solen, Månen, Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus som kommer sist. Regnbågen har sju färger. Det är sju sigill som öppnas enligt  änglarna. Sju är antalet chakran vi har i kroppen. Vi måste gå igenom alla sju energier - planeter, för att lära oss läxor, för att inse viktiga saker och höja oss över det materiella. Vi måste ta oss igenom de sju andliga utvecklingsstadierna och lära oss att inte styras av dem utan höja oss över dem en efter en.
Sju är också antalet veckodagar:
Söndag- sunday = Solen.
Måndag = Månen.
Tisdag- martedí på italienska = Mars. 
Onsdag- mercoledí på italienska = Merkurius.
Torsdag- asaguden Tor = Jupiter i Rom.
Fredag- asagudinnan Freja = Venus i Rom.
Lördag- saturday = Saturnus.

I bibeln finns t.ex Jesus sju ord på korset, de sju sakramenten i katolska kyrkan, Fader vår består av sju böner och Gud vilade på den sjunde dagen när han skapade jorden.

Man säger "sju svåra år" om en spegel går i bitar. Det tar sju år för Saturnus att vandra till en 45-gradig vinkel från sin ursprungsplats (en kvadratur-aspekt), som anses svår, och därav kommer de s.k "sjuårskriserna" med kulmen efter 28-30 år då den har gått varvet runt och man sägs ha en trettioårskris.  En av Marilyn Monroes filmer heter "The seven year itch" (svensk titel:"Flickan ovanpå", 1955) och anspelar på att efter att man varit gift i sju år kommer den första prövningen - krisen. I filmen blir en gift man ensam över sommaren när hans familj åker till landet. Ovanför honom flyttar Marilyn in och mannen sveps med i en sommarförälskelse.

Jag minns min egen svåra Saturnustransit över min Ascendent (i Skytten) och sedan min Sol (i Stenbocken) som var mot slutet av 80-talet och några år in i 90-talet. Man känner av transiter 1-2 år före själva passagen över en planet/punkt. Men just Ascendenten står för första-husspetsen och Saturnus vandring genom det första huset fortsätter att driva igenom en kris som har att göra med ens självbild. Man kan känna att man inte orkar med att ha för mycket omkring sig, man drar sig undan, kanske isolerar sig men även upplever en känsla av att inte kunna nå andra eller vara tillgänglig. Man känner sig ensam men man behöver även få vara ensam. Yttervärldens tempo är alltför betungande.
Själv skaffade jag två av mina barn under denna tid och undslapp på så sätt mycket av yttervärldens krav genom att jag var hemma, jag mådde dåligt och ville inte träffa på folk ens när jag gick till affären. Jag grubblade mycket och fick t.o.m sparken helt oförskyllt från ett ställe, vilket ledde till att jag pluggade lite och sen ramlade in i nästa jobb som jag aldrig annars hade valt.
Saturnus har ett sätt att tvinga en att uppmärksamma det som verkligen betyder något. Förlusterna är egentligen inga onödiga förluster utan istället något man inte längre behöver, även om man kanske tror det i stunden av "förlust" (en relation, ett jobb e.dyl). Syftet med förlusten är att vända blicken inåt och hitta sitt sanna jags mål och mening, en tid av inre växande. Man kan känna sig trött och nedstämd. Men Saturnus jobbar långsamt och metodiskt med att omstrukturera vad han än kommer i kontakt med och i slutänden kommer man ut som en helare människa med större insikter om vad som är viktigt i livet och med en närmare kontakt med sitt inre.

Just nu (maj-13) är Saturnus i början av Skorpionen. Många med Solen eller Ascendenten i Vågen kan ha gått igenom mycket av detta de senaste åren och med en känsla av att det har släppt nu. Skorpioner och de med Skorpion-ascendenter är nu mitt i eller i början av det.
Min andra blogg: "Min kropp och jag talar inte samma språk"

                                                                                   Namasté

När kärleken väcker det inre barnet...

Trogen sitt inre barn... Länge hade jag varit mig själv otrogen. Stängt av, inte lyssnat på det jag hörde viskas någonstans där i mitt bakhuvud. Jag hade bara levt i effekten av viskningarna. Trott att det var mitt liv, min sanning... Att jag var ful, att jag inte var älskvärd, överhuvudtaget inte dög. Att ingen velat ha mig någonsin.

Minnen är kloka fenomen. De ligger på lur och gror tills det är dags att träda fram. Tills mottagaren är stark nog att omfamna det lilla barnet och hela dess upplevda sanning. Man lyssnar inte förrän försvaren tystnat. Mitt inre nådde tillslut fram med det lilla barnets berättelse. Jag stannade till där jag befann mig, redan djupt nere i det svartaste och djupaste hålet av självhat. Uppgivet accepterande det liv jag levt och gjort till min tro, min verklighet. Otrogen mot mitt inre barns vetskap att livet inte givits mig som ett straff att uthärda och plåga mig igenom. Jag, med min falska fasad utåt som verkade så stark och så i balans med livets villkor. Jag som förstod så mycket, som hjälpte andra att förstå varifrån deras smärta sprang, varför de stred så med livets kastvindar. Jag borde ju haft redskapen att förstå mig själv men stod istället oskyddat försvarslös inför min egen inre gåtas upplösning.

Nu är det så att livet ser och ger tillbaka det som vi gör oss själva. Otroheten blev en del av den upplevda kärleken med en man. Han som bedrog mig för att jag svek mig själv och inte såg annat än att undvikandet var sättet att överleva. Jag var en överlevare trots allt. Jag hade överlevt genom att skärma av mig, inte se det lilla barnets sorg och behov. Det förflutna, som en stor stygg varg, tog ifrån mig min rätt till oskuldsfullhet, min rätt till att växa upp beskyddad av de vuxna så att tilliten fick bestå. Den stygga vargen fick mig att stänga av, att se ner på mig själv och tro mig ovärdig kärlek och respekt. Och där utanför mig började skådespelet istället att spelas upp, om och om igen, som om det stod i förbund med någonting inom mig själv som sipprade ut ur min själ, min förväntan på livet. Och det var helt i sin ordning allt som kom att spelas upp, alla kärleksscenarion, uppbrott, svek och sorg. Det var en chans att som vuxen känslomässigt förstå mina upplevelser som barnet inom mig hade bevarat så länge. Hur skulle jag annars förstå?

Tids nog är man redo att se, tids nog kommer allting ikapp, tids nog orkar man möta sanningen. Min tid var inne mot slutet av nittiotalet då jag mötte kärleken, inte den föräldra-substitut-relation som jag gled in i som fjortonåring och som varade i femton år. Inte de bollplanks-förhållanden jag bollade mig mot under ett par års tid, som för att spegla vem jag var, vad jag ville ha av livet, av kärleken, allt sånt jag borde gjort som tonåring - lärt känna mig själv, lärt mig bli vuxen och brutit mig loss från föräldraberoendet. Fått min identitet helt enkelt. Det blev inte så. Min själ hungrade alltför starkt efter föräldranäring, trygghet, symbios och villkorslös kärlek. Allt det man behöver för att orka växa till en egen person, så att man tillslut är så mätt, så fullproppad med föräldrakärlek att man bara inte orkar vänta en minut till på att få flyga ut ur boet för att pröva sina egna vingar på egen hand. Hitta sin röst, lita på sig själv, säga "ja" när man känner ja, säga "nej" när man känner nej.

Som ett barn i vuxenkläder mötte jag Honom. En kärlek så skör, så svår, så varm, så fascinerande mångsidig och turbulent. Omgärdad av den bittra erfarenhetens murar, brända sår i hjärtat och lågt ställda förväntningar. Vi var där båda två. Slickandes gamla sår som aldrig fått läka, ältandes gamla avvisanden som grävt bråddjupa sår i tilliten. Längtandes efter läkning, efter förening och samhörighet... Men istället fanns rädslan emellan oss. Ingen av oss förmådde se den andra i ögonen av rädsla att avslöja sitt innersta, sin längtan, sitt hopp, sin kärlek. Vi ville men vi tordes inte. Så rädda att bli avvisade, förrådda, inte vara goda nog. Rädda att missta innan vi ens förenat oss. Ändå måste mitt hjärta följa hans, min själ var förlorad i honom.

Det är svårt, inte lätt, att dansa livets dans. Att finna takten i kärlekens stillsamma vals. Vi började vår dans tillsammans när sensommarens sista andetag blåste in över hans lilla hus ute i skogen. Han gav mig den mest romantiska kväll jag upplevt. Efter att vi känt varandra i ett helt år bjöd han till slut hem mig. Torr i halsen, med bultande hjärta och magknip trampade jag hem till honom. Han välkomnade mig in i sitt vardagsrum där elden brann i den öppna spisen och levande ljus spred sitt behagliga sken. Vi satt och pratade och drack vin tills det blev mörkt ute. Då frågade han om jag ville prova att bada under bar himmel. Han hade ett sittbadkar ute på tomten och hade många gånger berättat om hur meditativt och speciellt det var att bada utomhus på natten.

Jag var lite blyg och osäker men han tappade i vatten och gav mig en handduk och jag tassade naken ut i den sena augustinatten, fram till badkaret och sjönk ner i varmt, lenande, renade vatten. Det doftade skog och vått gräs och natten var kolsvart med bara stjärnorna som blinkade ner på mig och beskådade min nakenhet, min utsatthet. Magknipet släppte och en behaglig avslappning spreds i min kropp. Efter en stund kom han ut till mig och undrade om han störde eller om han fick sitta och prata med mig. Vi pratade länge där i mörkret utan att se mer än varandras silhuetter. Spänningen steg sakta och luften tycktes gå i vår andning. Det kändes att något hände där mellan oss. Före undrar man alltid hur man ska veta. Men det finns där så tydligt, så oundvikligt. Man vet när stunden är inne.
Efter en timme ungefär steg jag upp ur vattnet och med badlakanet virat omkring mig tassade jag tillbaka in i huset och stod barfota och torkade fötterna torra mot hallmattan när han kom bakom mig och försiktigt lade sina händer om mina armar, alldeles nära, tätt intill. Jag lutade mig tillbaka mot hans axel och han lade armarna om mig och kramade. Vi stod så länge och kramades och gungade och kände våra hjärtan skena iväg inom oss. Ett magiskt ögonblick. Jag hade väntat på honom i ett helt år, längtat, väntat och så var stunden plötsligt min och hans. Vi möttes och våra hjärtan flätades samman...

Våra trasiga, sargade hjärtan. Så rädda men ändå så längtande, väntande. Ingenting var självklart mellan oss. Varje steg vi tog framåt följdes av två steg tillbaka. Vi missförstod, tolkade fel och blev sårade. Det var inte onda ord vi sa till varandra, vi var bara så på vår vakt. Det var ingenting dramatiskt, inget bråkigt, inget destruktivt. Utan lugnt, försiktigt, eftertänksamt. Men ändå så svårt. Han väckte liv i alla mina gamla sovande monster av sorger, oläkta sår, alla rädslor, svagheter, det dåliga självförtroendet, känslan av att inte vara kärleken värd. Han tvingade mig att titta på mig själv genom allt han rörde upp i mig. Jag flydde, han stod kvar.  All smärta kom fram i ljuset och jag visste inte ens att jag bar på så mycket sorg som inte fått komma ut. Hans rädsla för närhet, beroende, tillgänglighet och kontinuitet tangerade min sårbarhet och vågen inom mig växte tills den brast igenom min mur. Jag minns den dagen det skedde, en vanlig dag på jobbet... Plötsligt kom gråten som inte tog slut... En snäll chef med hjärtat på rätta stället guidade mig till en snäll doktor som lyssnade och förstod. Jag var hemma ett helt år och grät. Nittonhundranittionio är ett år jag aldrig ska glömma. Det var året då jag började jobba med min sorg, med mina sår och minnen som jag dolt bakom min starka fasad. Aldrig tidigare hade jag visat mig svag, aldrig gråtit öppet eller bett om hjälp. Muren krackelerade och allt innanför rann sakta ut...

Det är på en skör tråd livet balanserar om vi väljer att stänga av och inte ta ansvar för vårt eget välbefinnande när livet säger att det är dags att se inåt och bli trogna mot oss själva. Trogna sanningen, trogna det lilla barnet inom oss som är vi.

Kan jag
Kan jag blunda och flyga
flyga ut i livets hav
Våga möta sorgen
Låta hjärtat brista-gå av

Kan jag titta och landa
Våga röra lyckans mark
Stå mitt i kärleken
Låta hjärtat växa-bli stark

Kan jag möta en man
Visa honom varje del
Stå för allt jag är
Låta närheten göra mig hel

Kan han möta mig tillbaks
Visa mig hela sitt jag
Lita på vår kärlek
Låta natten famna sin dag

/Christina Ojamo






Min andra blogg: "Min kropp och jag talar inte samma språk"


                                                                          


                                                                                 Namasté

Förlösning av minnen & att Föda hemma

Kroppen minns det du vill glömma.... På nittiotalet började jag förstå att det låg någonting i det. Jag började på Axelsons med Rosenmetoden. Det är en metod som är mer beröring än massage, i syfte att väcka liv i kroppens låsningar och läka det som kroppen sparat i sina muskler, vävnader, organ osv...
Jag gick själv på behandlingar hos min hemförlossningsbarnmorska  Ann-Charlotte Wernlöf, som också börjat med metoden och som jag kände mig trygg med. Jag hade ingen aning om vad jag skulle få jobba med eller om det överhuvudtaget skulle göra något för mig.

Det kan låta motsägelsefullt att jag behövde dels känna trygghet för att våga ta emot massage, men sedan var trygg nog att föda hemma.... Men så fungerade mitt förhållande till kroppen och känslan av att vara trygg bara i min egen förmåga att hantera den situation jag var i. Jag kände redan under min första förlossning 1982 att "det här kan jag göra bättre", det måste finnas något jag själv kan göra för att kontrollera förloppet, eller rättare hur jag reagerar på förloppet... Jag var då 19 år och var lugn och orädd, stannade hemma tjugo timmar av värkarbetet tills vattnet gick, men när jag kom in till Danderyds förlossning var jag ännu inte särskilt öppen. På den tiden var det fortfarande de gamla rutinerna som gällt sedan 70-talet som  drog igång: bl a lavemang... Jag hade "tur", för mer behövdes inte för att jag sedan var helt öppen till barnmorskans överraskning och inga bedövningar eller lustgas hanns med. Så 1985 när nästa förlossning var i antågande var jag ordentligt  påläst och informerad upp till tänderna. Jag hade läst  Pierre Vellays bok "Att Föda Barn utan smärta", och jag läste på om LeBoyer, Michel Odent, Lamaze, Ina May Gaskin och Sheila Kitzinger. Här i Sverige skrev Anna Wahlgren  om metoden och Signe Jansson  var en frontfigur i moderns rätt att välja och barnets rätt att födas utan våld.

Man måste komma ihåg hur förlossningarna gick till bara decennierna innan. Från att helt styras av doktorerna, till att mammorna själva först krävde rätten att få smärtlindring 1970, till att öppna upp för att papporna fick vara med i förlossningsrummet och vidare till att få mer och mer eget inflytande över barnafödandet, med olika sittställningar, alternativa smärtlindringsmetoder som varma bad, massage, kvaddlar, hypnos och till mysigare förlossningsmiljöer och eventuellt att föda hemma.
"Liv före Livet" av Helen Wambach betydde mycket för mig i denna process. Jag ville föda så skonsamt som jag bara förmådde och jag skrev en lista att ta med till förlossningen med mina önskemål, såsom att ha dämpat ljus, att sitta upp och föda - kvinnor födde ännu oftast liggande med benen i byglarna, att jag själv skulle dra upp bebisen på magen, inga bedövningar eller ingrepp osv... Jag tränade andning, avslappning och yoga under graviditeten.

När min Prins skulle födas i december 1985 hade jag turen att få en ung, nyexaminerad barnmorska som var öppen för nya sätt att föda. Hon lät mig styra det hela såsom jag önskade och det blev som jag tänkt mig. Jag ville inte heller stanna kvar på sjukhuset så som brukligt var, utan åkte hem efter ett dygn och lite tjafs med äldre, barska barnmorskor uppe på BB om att jag inte ville lämna ifrån mig sonen till "barnkammaren" som man också tvingades göra... Det var hjärtskärande för mig att 1982 gå ut där på natten och höra så många små nyfödda skrika ensamma i sina rullvagnar. Det var just det där med att få födas varsamt som fastnade mest hos mig ur alla böcker jag läste, jag ville verkligen göra allt så "oavbrutet" som det bara gick, inte lämna ifrån mig den lilla ens ett ögonblick den första tiden.

När sedan tredje barnet var på gång 1991 så var steget inte långt till att välja just hemförlossning. Jag hade två bra erfarenheter av att föda barn och av att klara av att själv vara aktiv i förberedelsen och själva förlossningen. Då fanns i Sverige en föda hemma-förening, som förmedlade barnmorskor som var villiga att komma hem till en. De hade en ideell tidning som jag läste ivrigt och senare även skrev en del i. Föreningen Föda Hemma grundades 1980 och finns ännu kvar. Det var så jag kom i kontakt med Ann-Charlotte. Vi fungerade bra med varandra och sågs hemma hos henne för att prata om arrangemanget långt före förlossningsdatumet. Till slut blev det så att Ann-Charlotte fick vara med på även mitt fjärde barns hemmafödsel... Även om den babyn hann födas innan Ann-Charlotte hade hunnit komma fram till mig... Jag hade tänkt föda i badkaret redan i januari 1991, men jag hann inte, den lilla hade bråttom och föddes i sängen. Men i februari 1994 föddes en liten Prinsessa i badkaret till slut, med mig stående framåtlutad på knä. Vattnet var precis så avslappnande som jag hoppats och mitt största bekymmer, minns jag, var att inte missa exakt klockslag eftersom jag höll på med astrologi... Hahaha...

Att föda hemma var för mig en resa in i min egen kraft att förvandlas som människa. Jag visste inte hur mycket av det liv vi lever som vi själva har förmåga att styra över eller ändra på innan jag fick mina fyra barn. De har lärt mig så mycket om livet och om mig själv. Väldigt ofta har jag trott att saker och ting bara ÄR på ett visst sätt, när sedan mitt eget barn inte alls har samma uppfattning. Tex när jag var så "smart" att jag hade köpt en napp och tog med till förlossningen inför sonens ankomst 1985, så att han skulle få sitt sugbehov tillfredsställt från start... Men han ville inte ha den och använde aldrig napp sedan heller. Så där fick jag! Samma med välling, det trodde jag också att alla barn ville ha och behövde... Men så sa sonen "nej tack" även till det, och så tänkte jag om igen....  Jag har ofta tänkt utanför ramarna, inte gått samma vägar som de flesta andra kanske hade gått, men även jag har fått vidga min syn då och då genom barnens egen vishet, vilket har varit en stor läxa för mig att lära.
Jag minns inte varför jag inte serverade barnmat ur burk, men det gjorde jag inte. Jag använde tygblöjor och ammade i två år, jag tackade nej till ultraljud och vacciner, hade ungarna sovande bredvid mig i sängen i flera år (kontinuum-konceptet av Jean Liedloff) mm. Många som skrev i Föda hemma-tidningen berättade om allt motstånd de mött på mödra- och barnavårdscentraler och från myndigheter, men jag har aldrig haft sådana problem. Antagligen ansågs jag udda, besvärlig, ansvarslös eller bara flummig, jag vet inte, det var ingen som sa något rakt ut till mig i alla fall. Jag är bara så glad att jag fått mina fyra underbara ungar och den resa jag gjort - genom hur  jag fått dem och genom vilka personligheter de varit! Det är en bra balans i livet att inte bara vi som föräldrar ska lära våra barn en massa under deras uppväxt, det går även åt andra hållet, vi får också lära oss så mycket av dem på vägen!

Tillbaka till Ann-Charlottes lägenhet på söder en kall novemberdag 1995... Ungarna är födda, nu är det jag som ska förlösas ur något som växt inom mig sedan jag var liten. A-C börjar behandla mina ben och håller sig där hela sessionen. Jag säger det som kommer för mig, jag berättar om min mamma som amputerade bort sitt ena ben när jag var liten... En vecka efter behandlingen börjar jag att blöda, det är inte mens, det bara blöder oupphörligt och mycket i flera dagar. Jag börjar bli svag och orolig och kontaktar doktorn och får hormonpiller för att stoppa blödningen.

Jag drömmer följande (förkortat): En man jag har ett förhållande med förlorar sitt ena ben i en bussolycka. Hemtjänsten kommer hem och hjälper honom med allt, jag känner mig utanför, ett gap bildas mellan oss. Jag känner sorg över avståndet och oro över att vi inte pratar med varann om det som hänt och vad det kommer att innebära. Ville jag ha en handikappad man? En som mamma? Jag förstod att han omedvetet önskat att förlora sitt ben så att han skulle slippa delta, leka med barnen, alltid ha något att skylla på... Han hade gjort sig själv "halv". Jag var ledsen och grät och kände att nu var kärleken oss emellan förlorad."
Jag var väldigt aktiv med drömtydning på den tiden, har allt nedskrivet i dagboken med funderingar, tolkningar och allt som hände runt omkring. Jag började fundera över om det kunde vara så att mamma amputerade bort benet i just november? Jag hade aldrig forskat i orsaken till amputationen eller när det skedde eller vad som blev av mig i det hela...
Mamma berättade att hon hade haft besvär med sitt ben sen hon var liten, med värk och olika mindre operationer. Efter att pappa dog i juni 1967, när jag var 4.5 år, kände hon att hon inte orkade hålla skenet uppe längre utan valde att ta bort benet, och det gjorde hon samma år i, ja - november... Hemsamariter, barnflickor och mormor turades om att sköta om oss barn medans mamma låg på sjukhuset i tre veckor och sedan var konvalescent i flera månader...
Jag tolkade det hela som att Rosenbehandlingen hade löst upp ett gammalt minne av detta i mig, min kropp sörjde genom att blöda och visade genom drömmen vad det handlade om. Det kändes som att jag förlorade en stor del av min kontakt med mamma när hon blev "halv". Kanske försökte hon amputera bort sorgen efter pappa? Alla människor som hjälpte till skapade kanske mer avstånd mellan oss? Höll oss barn undan från mamma som antagligen hade ont.
Dessutom var jag exakt lika gammal som mamma var då när hon blev halv, då när jag började försöka bli hel...

Allt finns lagrat i cellminnet och kommer till uttryck genom olika kanaler som i sjukdom, depressioner, livsval... Jag blev ingen rosenterapeut, jag var där för att läka något inom mig själv. Jag håller på än idag och hittar sår att läka. Det är ett livsprojekt att inte stagnera och tro att man är i hamn. Kroppen släpper minnen när man är mogen att lossa taget om dem. Allt har sin tid. Då var min tid att hitta en kraft stark nog inom mig själv att välja hur just jag ville göra med min kropp, vare sig jag åkte till sjukhus för att föda eller stannade hemma. Jag vet inte varför det var så viktigt för just mig. Det känns inte lika viktigt att andra gör samma val som jag. Det ligger ingen prestige i att föda hemma för mig. Det var ett led i mitt andliga sökande på många sätt.

Kroppen minns det du vill glömma. Lyssna inåt och följ din kropp dit den vill ta dig, vart du vill föda, när det är dags att släppa gamla sorger, när det är tid att glädjas, när det är tid att älska...


Böcker från då som inspirerade mig:

Födas utan våld, Frederick Leboyer.
Kärleksfulla händer, Frederick Leboyer.
Tillbaka till naturlig förlossning, Michel Odent.
Ideal Birth, Sondra Ray.
Spiritual Midwifery, Ina May Gaskin.
Birth at home, (m.fl), Sheila Kitzinger.
Att föda barn utan smärta, Pierre Veilay. Med förord av Anna Wahlgren.
Barnaboken, Anna Wahlgren.
Liv före livet, Helen Wambach.
Att föda på kvinnans villkor, Signe Jansson mfl.
Kroppen minns det du vill glömma, Solveig Böhle.
Andningen som helande kraft, Gunnel Minett.
Kreativ visualisering, Shakti Gawain.
Du kan hela ditt liv, Louise L Hay.
Livslust, Lena-Kristina Tuulse.
Kroppens egen intelligens, Gay & Kathlyn Hendricks.
Allting finns, Göran Grip.

Min andra blogg: "Min kropp och jag talar inte samma språk"


                                                                                    Namasté