torsdag 4 december 2014

Svek & Kärlek för en HSP



Svek har många ansikten. Svek är personligt. Svek vet man inte alltid om att man begår mot en annan. Som liten tror man alltid att andra är som man själv... Eller kanske var det bara jag som trodde så? Jag utgick i det längsta från att andra var goda och pålitliga. Det kom som en chock att upptäcka motsatsen under tiden som livet utvecklade sig. Jag har starka minnen  av kränkthet och sorg jag upplevt av att en kompis svek eller lurade mig. Jag förstod aldrig hur det kunde hända, hur andra kunde göra så.
I tonåren gick jag in i min första kärleksrelation som jag naivt omfamnade med hull och hår. Trots att ingenting tydde på att jag skulle få uppleva omtanke, respekt, ärlighet eller trohet så var jag fast. Mina känslor styrdes inte av förnuft. Jag hade mött min motsats.

Jag är långsam på att lära mig. Jag är tålmodig och hoppfull. Jag trodde på mirakler och nya chanser. Jag ville att min kärlek skulle läka oss båda från alla sorger vi bar med oss. Jag såg något vackert inom honom som jag trodde jag skulle kunna älska fram i ljuset. Idag är jag en annan person och har svårt att förstå den jag var då. Hur länge jag stannade och försökte älska fram det goda.

Nästan omgående i vår unga kärleks början gick det fel. Ett mönster av "on-off"-relation blev snabbt det naturliga tillståndet. Han var otrogen, jag gjorde slut. Han kom tillbaka ledsen och ångerfull och jag förlät. Han ljög och försvann, jag drog mig tillbaka ett tag. Han bönade och bad, skrev kärleksbrev och jag veknade... Han blev aldrig stabil, jobbade ett tag ibland men lodade mest runt och bodde än här än där, sov hos mig när vi hade en bra period men det var mer som om jag var hans substitut-modersfigur som var som en fast punkt för honom att återkomma till.

Jag visste att han hade haft en svår uppväxt, jag förstod varifrån hans beteende antagligen kom ifrån, men jag trodde på kärlekens mirakel.
Om jag ser på det som karma kan jag se på det med tacksamhet, att han kom och gick i mitt liv i så många år, tills jag själv kom till slutet av min kamp att tro på kärlekens helande kraft. Jag lär långsamt. Det tog femton år innan mitt inre var redo att släppa den kampen och ge upp, avsluta och verkligen känna att det inte fanns något mer jag kunde göra. Det var smärtsamt och samtidigt en lättnad att påbörja ett nytt kapitel som inte hade något mer med honom att göra. Många år efter drömde jag starka drömmar om honom, jag var arg på honom för hans svek, inte bara mot mig, utan även mot barnen, som inte fick lära känna sin pappa. Det ledde i sin tur till att jag kände att jag svek barnen eftersom jag valt att få barn med den mannen... Dåligt samvete för alla val som jag valt utifrån känslor och inte förnuft. Senare även en känsla av att jag svikit mig själv för att jag låtit mig utsättas för upprepat svek från samma person i så många år.
Jag förstod orsaken, min dåliga självkänsla, min brist på manlig närvaro under min uppväxt, min mamma som var för snäll för att ta kontrollen hemma och styra upp mig och syrran. Vi spårade båda ur lite i tonåren på olika sätt. Lite vilsna, med sorg i våra hjärtan.

En gång när vi var på semester i Finland, jag var kanske sju-åtta år och syrran tolv-tretton, så kände jag mig oerhört sviken och lurad när ingen sagt till mig att bara syrran skulle få åka iväg på kvällen på nåt roligt. Plötsligt så stod hon bara där i fina gå-ut-kläder och flinade och var märkbart nöjd. Jag skulle bli kvar för att jag var mindre! Mitt hjärta brast itu och lämnade spår som skapade minnet av sveket kvar tills än idag. Idag som vuxen förstår jag att man ofta gjorde skillnad på barn på sextiotalet, vid en viss ålder fick man göra mer saker och småsyskonen fick inte följa med. Men de smusslade och undanhöll det för mig för att jag inte skulle tjata att få följa med, antagligen. Och det var det som tog så hårt på mig. Annars kan jag inte komma ihåg att mamma svek eller ljög. Hon var konflikträdd och tyst och drog sig undan mer än att hon sa för mycket.

Känslan av svek kan beskrivas som en avgrund som öppnar sig och man faller rakt ner. För mig är det som en chock jag inte kan parera. Den skär rakt igenom mig och det tar år för mig att reparera mig från skadan. Kanske syns det inte på mig utåt att jag faller, jag har nog inte sagt ifrån eller blivit arg och krävt en ursäkt. Men min bild av den personen som svikit har förändrats för alltid. Min tillit har skadats så att den aldrig når samma nivå igen. Jag förlåter men jag glömmer aldrig. Den dörren av tillit är stängd.

Senast någon svek mig hårt var för snart fem år sedan. Det tog fyra år för mig att komma över det, det verkar vara runt fyra år som det tar för mig att komma över sorger och svek av viktiga personer i mitt liv. Han var min kärlek, våra liv passade så bra ihop, våra hjärtan sjöng samma sång och jag trodde han förstod hur skör jag var. Att han måste vara varsam med mig som jag var med honom.
Men han gjorde som mamma, han sa inget, förklarade inget, han bara försvann. Han lät mig lida alla helvetes kval att något hade hänt med honom, att han varit med om en olycka, att han dött. Han lät mig tolka tystnaden med mina egna fantasier. Mitt förnuft sa mig att han bara slutat älska mig, att han ångrade sig och gick tillbaka till sin trygghet, sitt gamla liv. Men att inte veta är tortyr, det är att sakta ätas upp av ett svart monster som innehåller alla ens vildaste mardrömmar. Det tog ett år innan han förklarade sig.

Det blev som ett svek i sig att träffas och prata ut om vad som hänt och vi båda upplevde att kärleken fortfarande fanns kvar där bakom uppbrottet. Att se och höra att hans kärlek fanns där men att han valt att inte visa mig respekt genom att avsluta som en vuxen person. Hans kris gick före hans omtanke om mig. Han valde att försvinna som ett skyldigt barn ertappat med handen i kakburken. Och jag stod kvar med hjärtat i handen, mitt hjärta som jag skänkt honom i fullständig tillit och ömhet.

Svek gör ont. Det skär som en kniv din livskraft, din andning blir ytlig, ditt sinne förvirrat. Din karta och kompass fungerar plötsligt inte. Du är ensam.

Jag vill egentligen inte skilja på mig och andra, ändå måste jag. Jag är mer känslig och sårbar än de flesta andra. Jag är mer medveten och skannar av alla rum och människor automatiskt. Allt som pågår omkring mig går rakt in, utan filter eller skal. Jag går igenom alla konsekvenser av alla mina handlingar innan jag utför dem. Många scenarion spelas upp om nätterna i mitt sinne med allt jag sagt eller gjort under dagen eller planerar att göra framöver. Jag vill inte kränka eller såra andra. Det är kärleken jag vill förmedla och förlåtelsen jag vill lära ut. Ett öppet hjärta med allt vad det innebär är det jag fått av livet. Att älska innebär risken att utsättas för svek. Men minnet av kärleken övervinner alltid minnet av sveket. I slutändan. Mitt hjärta är öppet igen.



HSP betyder Highly Sensitive Person. På svenska Högkänslig. 
Som Högkänslig kan du ha dessa drag:

* Du noterar fler subtiliteter än andra.
* Du blir lätt överstimulerad (jag är känslig för starka lukter, ljud och ljus då och då t.ex)
* Du har svårt att sätta gränser.

Här kan du testa om du är Högkänslig och läsa mer om det: www.hsperson.se






Min andra blogg:  "Min kropp och jag talar inte samma språk"




                                                                                Namasté




















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar