Svek & Kärlek för en HSP

Svek har många ansikten. Svek är personligt. Svek vet man inte alltid om att man begår mot en annan. Som liten tror man alltid att andra är som man själv... Eller kanske var det bara jag som trodde så? Jag utgick i det längsta från att andra var goda och pålitliga. Det kom som en chock att upptäcka motsatsen under tiden som livet utvecklade sig. Jag har starka minnen  av kränkthet och sorg jag upplevt av att en kompis svek eller lurade mig. Jag förstod aldrig hur det kunde hända, hur andra kunde göra så.
I tonåren gick jag in i min första kärleksrelation som jag naivt omfamnade med hull och hår. Trots att ingenting tydde på att jag skulle få uppleva omtanke, respekt, ärlighet eller trohet så var jag fast. Mina känslor styrdes inte av förnuft. Jag hade mött min motsats.

Jag är långsam på att lära mig. Jag är tålmodig och hoppfull. Jag trodde på mirakler och nya chanser. Jag ville att min kärlek skulle läka oss båda från alla sorger vi bar med oss. Jag såg något vackert inom honom som jag trodde jag skulle kunna älska fram i ljuset. Idag är jag en annan person och har svårt att förstå den jag var då. Hur länge jag stannade och försökte älska fram det goda.

Nästan omgående i vår unga kärleks början gick det fel. Ett mönster av "on-off"-relation blev snabbt det naturliga tillståndet. Han var otrogen, jag gjorde slut. Han kom tillbaka ledsen och ångerfull och jag förlät. Han ljög och försvann, jag drog mig tillbaka ett tag. Han bönade och bad, skrev kärleksbrev och jag veknade... Han blev aldrig stabil, jobbade ett tag ibland men lodade mest runt och bodde än här än där, sov hos mig när vi hade en bra period men det var mer som om jag var hans substitut-modersfigur som var som en fast punkt för honom att återkomma till.

Jag visste att han hade haft en svår uppväxt, jag förstod varifrån hans beteende antagligen kom ifrån, men jag trodde på kärlekens mirakel.
Om jag ser på det som karma kan jag se på det med tacksamhet, att han kom och gick i mitt liv i så många år, tills jag själv kom till slutet av min kamp att tro på kärlekens helande kraft. Jag lär långsamt. Det tog femton år innan mitt inre var redo att släppa den kampen och ge upp, avsluta och verkligen känna att det inte fanns något mer jag kunde göra. Det var smärtsamt och samtidigt en lättnad att påbörja ett nytt kapitel som inte hade något mer med honom att göra. Många år efter drömde jag starka drömmar om honom, jag var arg på honom för hans svek, inte bara mot mig, utan även mot barnen, som inte fick lära känna sin pappa. Det ledde i sin tur till att jag kände att jag svek barnen eftersom jag valt att få barn med den mannen... Dåligt samvete för alla val som jag valt utifrån känslor och inte förnuft. Senare även en känsla av att jag svikit mig själv för att jag låtit mig utsättas för upprepat svek från samma person i så många år.
Jag förstod orsaken, min dåliga självkänsla, min brist på manlig närvaro under min uppväxt, min mamma som var för snäll för att ta kontrollen hemma och styra upp mig och syrran. Vi spårade båda ur lite i tonåren på olika sätt. Lite vilsna, med sorg i våra hjärtan.

En gång när vi var på semester i Finland, jag var kanske sju-åtta år och syrran tolv-tretton, så kände jag mig oerhört sviken och lurad när ingen sagt till mig att bara syrran skulle få åka iväg på kvällen på nåt roligt. Plötsligt så stod hon bara där i fina gå-ut-kläder och flinade och var märkbart nöjd. Jag skulle bli kvar för att jag var mindre! Mitt hjärta brast itu och lämnade spår som skapade minnet av sveket kvar tills än idag. Idag som vuxen förstår jag att man ofta gjorde skillnad på barn på sextiotalet, vid en viss ålder fick man göra mer saker och småsyskonen fick inte följa med. Men de smusslade och undanhöll det för mig för att jag inte skulle tjata att få följa med, antagligen. Och det var det som tog så hårt på mig. Annars kan jag inte komma ihåg att mamma svek eller ljög. Hon var konflikträdd och tyst och drog sig undan mer än att hon sa för mycket.

Känslan av svek kan beskrivas som en avgrund som öppnar sig och man faller rakt ner. För mig är det som en chock jag inte kan parera. Den skär rakt igenom mig och det tar år för mig att reparera mig från skadan. Kanske syns det inte på mig utåt att jag faller, jag har nog inte sagt ifrån eller blivit arg och krävt en ursäkt. Men min bild av den personen som svikit har förändrats för alltid. Min tillit har skadats så att den aldrig når samma nivå igen. Jag förlåter men jag glömmer aldrig. Den dörren av tillit är stängd.

Senast någon svek mig hårt var för snart fem år sedan. Det tog fyra år för mig att komma över det, det verkar vara runt fyra år som det tar för mig att komma över sorger och svek av viktiga personer i mitt liv. Han var min kärlek, våra liv passade så bra ihop, våra hjärtan sjöng samma sång och jag trodde han förstod hur skör jag var. Att han måste vara varsam med mig som jag var med honom.
Men han gjorde som mamma, han sa inget, förklarade inget, han bara försvann. Han lät mig lida alla helvetes kval att något hade hänt med honom, att han varit med om en olycka, att han dött. Han lät mig tolka tystnaden med mina egna fantasier. Mitt förnuft sa mig att han bara slutat älska mig, att han ångrade sig och gick tillbaka till sin trygghet, sitt gamla liv. Men att inte veta är tortyr, det är att sakta ätas upp av ett svart monster som innehåller alla ens vildaste mardrömmar. Det tog ett år innan han förklarade sig.

Det blev som ett svek i sig att träffas och prata ut om vad som hänt och vi båda upplevde att kärleken fortfarande fanns kvar där bakom uppbrottet. Att se och höra att hans kärlek fanns där men att han valt att inte visa mig respekt genom att avsluta som en vuxen person. Hans kris gick före hans omtanke om mig. Han valde att försvinna som ett skyldigt barn ertappat med handen i kakburken. Och jag stod kvar med hjärtat i handen, mitt hjärta som jag skänkt honom i fullständig tillit och ömhet.

Svek gör ont. Det skär som en kniv din livskraft, din andning blir ytlig, ditt sinne förvirrat. Din karta och kompass fungerar plötsligt inte. Du är ensam.

Jag vill egentligen inte skilja på mig och andra, ändå måste jag. Jag är mer känslig och sårbar än de flesta andra. Jag är mer medveten och skannar av alla rum och människor automatiskt. Allt som pågår omkring mig går rakt in, utan filter eller skal. Jag går igenom alla konsekvenser av alla mina handlingar innan jag utför dem. Många scenarion spelas upp om nätterna i mitt sinne med allt jag sagt eller gjort under dagen eller planerar att göra framöver. Jag vill inte kränka eller såra andra. Det är kärleken jag vill förmedla och förlåtelsen jag vill lära ut. Ett öppet hjärta med allt vad det innebär är det jag fått av livet. Att älska innebär risken att utsättas för svek. Men minnet av kärleken övervinner alltid minnet av sveket. I slutändan. Mitt hjärta är öppet igen.



HSP betyder Highly Sensitive Person. På svenska Högkänslig. 
Som Högkänslig kan du ha dessa drag:

* Du noterar fler subtiliteter än andra.
* Du blir lätt överstimulerad (jag är känslig för starka lukter, ljud och ljus då och då t.ex)
* Du har svårt att sätta gränser.

Här kan du testa om du är Högkänslig och läsa mer om det: www.hsperson.se

Min andra blogg:  "Min kropp och jag talar inte samma språk"




                                                                                Namasté

Lost years of Jesus - The legend of Issa

I början av 80-talet skickade jag efter en tidskrift om Jesus förlorade år... Jag var ju redan då intresserad av alternativa synsätt kring historiska personer och händelser och kände att det nog fanns mer bakom alla bibliska berättelser om Jesus... Minns inte hur jag kom in på att han nog egentligen pratade om reinkarnation och annat som mer hörde till buddhismen och hinduismen, men jag hade läst om det ekumeniska mötet i Konstantinopel på 500-talet, då de beslutades om att ge prästerna all makt att förlåta och bestämma över livet och döden för att de ville kontrollera folket, ta ifrån dem deras självbestämmande. Man strök det mesta som rakt ut beskrev reinkarnation, även om några antydningar blev kvar.

Den amerikanska författaren, munken och  Zen-prästen dr. Steven Hairfield  bekräftar idag det som jag då för trettio år sen läste om Jesus förlorade år.
Dr. Hairfield reste till Vietnam där han sökte inre frid och visdom på ett buddhistiskt zenkloster. Munkarna berättade för honom om legenden om profeten Issa, som kom västerifrån för att bo i Indien. Dr. Hairfield insåg att denna Issa måste vara Jesus. Han reste till Indien, Nepal och Tibet för att söka svar på sina frågor.

Han fann skrifter i kloster som beskriver många av bibelns historier som t.ex de tre vise männen som kom österifrån. De följde en Vedisk astrologisk förutsägelse om en profet som skulle födas en viss tidpunkt. Deras symboliska gåvor var: Medkänsla, kärlek och vishet. 
När de hade övertygats om att gossebarnet var den de sökte lämnade de specifika instruktioner till Josef och Maria, som de skulle följa under Jesus uppväxtår. En var att de skulle gå till Mysterieskolan Heliopolis i Egypten. Och när han var tolv år skulle han resa till Indien för vidare studier.

Dr. Hairfield samlar på biblar. I hans gamla bibel från 1805 står det att Jesus gick upp på Mount Carmel. I de nyare biblarna står det att han gick upp i bergen. Mount Carmel är var man fann dödahavsrullarna och där låg Esséernas hemtrakter. Jesus mamma  Maria var en esseisk Mästare och ledare. En annan skillnad i biblar från förr och nutida är att de gamla inte säger att Josef var en hantverkare, utan en mästare av hantverk. Han var en Essé och en alkemist. Jesus växte upp som essé för att senare även gå i lära i Egyptens mysterieskola Heliopolis.

I bibeln står det att Jesus tillbringade fyrtio dygn i öknen för att testas av Satan. Detta var Jesus sista prövning innan han blev Mästare. Han mediterade och brottades med egots frestelser. Vissheten om att få total makt över allt är den svåraste kampen för Jaget. Egot var hans svåraste frestelse och han fick rena sitt sinne i djup meditation.
I de Vediska skrifterna betyder ordet Satan på sanskrit "Egot". Egot är det starkaste vi har inom oss och vi måste lära oss att bemästra det. När vi väl har egot under kontroll transformeras det och vår inre gudomlighet vaknar till liv.

Man kan se att det är samma läror Jesus lärde ut som de tolv karma-principerna i Buddhismen, fast med andra ord, i de fyra evangelierna i Nya testamentet, nedtecknade av Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Så som den första viktiga vediska karmalagen: " Vad du sår skall du skörda". eller "Vad du ger till andra ska givas dig åter tio gånger om".
I Nya testamentet kan man hitta texter ur de vediska skrifterna, Jainstexterna, Brahmantexterna och Buddhatexterna. Han lärde sig ickevåld, brödraskap, fred, olika principer för samlevnad och medkänsla. Det är uppenbart att Jesus gick i lära och var den som skulle föra dessa budskap västerut.

Jesus var vegetarian som de flesta hinduer och buddhister. Det kommer ur insikten att kroppens frekvens blir lättare av lätt mat, kött är tung mat och håller ner kropp och sinne, förutom moralregeln att inte skada eller döda. En upplyst vill höja sin frekvens för att uppnå nirvana.


Och såhär står det i min gamla tidskrift från 1983:
1887 nedtecknade Nicolas Notovitch, en rysk läkare som reste genom Afghanistan, Indien och Tibet, boken "The unknown life of Christ". Många år senare, 1975, gjorde Richard Bock samma resa och producerade en dokumentär om de förlorade åren som innehåller vittnesbörd av bl.a John C. Trevor, ledaren för dödahavsrullsprojektet.

Min tidskrift & böcker som inspirerat på 80-talet.

Bibeln berättar om Jesus vid tolv års åldern i templet och sedan plötsligt vid trettioårs-åldern vid Jordanfloden. De arton år som förflöt emellan de två händelserna finns det ingen beskrivning av i bibeln.

I Kashmirs lyckliga dal, nära Svinagar finner man legenden om S:t Issa. Issa är den orientaliska varianten  av namnet  Jesus.
Notovitch hittade i ett bibliotek i Lhasa, urgamla texter om Issas liv. Under en vistelse i det stora klostret Himis fann han en tibetansk översättning av legenden som han skrev ner. Dokumenten om Issas liv som kommit från Indien till Nepal och från Nepal till Tibet, är skrivna på palispråket och finns i Lhasa. Men en kopia finns på tibetanska i Himisklostret.
En lama läste för Notovitch ur två stora gulnade böcker om S:t Issas liv. Enligt legenden lämnade Issa sin faders hus vid tolvårsåldern och tog sig med en handelskaravan till Indien. Han fortsatte söderut till Gujarat genom landet med de fem floderna och Rajputana och vidare till de heliga städerna Jajannath och Benares där brahmanpräster undervisade honom i de Vediska skrifterna.
Issa fortsatte norrut upp i Himalayabergen och slog sig ner i gautamidernas land, som var anhängare till Buddha Gautama, där han i sex år ägnade sig åt att studera de heliga sutras.

Han lämnade Indien under sitt tjugosjätte år och reste till Persepolis, Aten och Alexandria. Issa var tjugonio år då han återvände till Israel och dyker upp i Lukasevangeliets tredje kapitel där han döps av Johannes i Jordanfloden.

Notovitch hävdar att det i Vatikanbiblioteket finns sextiotre manuskript på olika orientaliska språk, vilka hänvisar till Issa legenden. Dokument som förts till Rom av kristna missionärer från Indien, Kina, Egypten och Arabien. Bland dem missionären och aposteln Tomas tvivlaren.
Notovitch kontaktade kardinal Rotelli när han kom tillbaks från sin resa och visade sina nedskrivna texter, men Rotelli motsatte sig en publicering av legenden om Issa.

Notovitch sa att han trodde på den buddhistiska historien eftersom han inte såg någonting som ur historisk eller teologisk synpunkt bestred eller ogiltigförklarade den. Han föreslog att en forskningsexpedition skulle ta på sig uppgiften att undersöka manuskripten på platsen.
En lärjunge till Ramakrishna vid namn Swami Abhedananda tog 1922 fasta på Notovitch förslag. Abhedananda bodde ett kvartssekel i USA, var berest och kände berömda herrar som Thomas Edison, Willian James och dr Max Muller. Han var fascinerad av Jesus men var skeptisk mot Notovitch, men beslöt sig för att resa till Himalayas arktiska områden, fast besluten att finna kopian av Himismanuskriptet eller avslöja Notovitch som bedragare. Hans reseskildring "Journey into Kashmir and Tibet" berättar om ett besök vid Himisgonpan och inkluderar en översättning på bengalispråket av tvåhundratjugofyra verser, i stort sett samma texter som Notovitch. Abhedananda blev därigenom övertygad om Issalegendens äkthet.

1925 kom en annan ryss, Nicholas Roerich, till Himis. Den store konstnären Roerich var även filosof och vetenskapsman. Även han fick bevittna samma dokument som Notovitch och Abhedananda hade sett, och han antecknade i sin egen resedagbok legenden om S:t Issa.
"Issa undervisade att människan icke skulle sträva efter att skåda den eviga anden med sina ögon utan känna den med hjärtat... Icke är det bara er förbjudet att offra människor, utan ni skall icke heller slakta djur."
"Tag er tillvara, ni som leder människorna bort från den sanna stigen och som fyller människorna med vidskepelser och fördomar, som förblindar dem som ser och predikar underkastelse under materiella ting..."
Då gav Pilatus, Jerusalems härskare, order att gripa Issa, predikanten, och föra honom till domarna, dock utan att uppväcka folkets missnöje. Men Issa lärde: "Sök icke raka stigar i mörkret, besatta av rädsla. Utan samla kraft och stödjen varandra. Den som stödjer sin nästa stärker sig själv. Jag försökte återuppliva Moses lagar i människornas hjärtan. Och jag säger eder att ni förstår icke deras sanna mening, därför att de icke lär hämnd utan förlåtelse. Men innebörden i dessa lagar har blivit förvrängd." 
Nicholas Roerich centralasiatiska expedition tog fyra och ett halvt år. Han undrade i sina dagbokstexter varför Issas/Jesus vandringar i Indien och Tibet skulle förnekas så häftigt. Han skriver: "Vad är det för fel med att även Jesus gick i skola?  Vad är det för fel att erkänna att mitt föredöme fullföljde en sträng inre disciplin? Att han studerade Upanishaderna, kanske även Platon och Pythagoras."    

En amerikansk författare: Suzanne Olsson har skrivit boken " Roza Bal" om Jesus förlorade år och hans resa tillbaka till Indien efter återuppståndelsen. I orten Srinagar, Kashmir, finns ett tempel med en grav som många tror är Issas/Jesus grav.
Man tror att Jesus aldrig dog på korset, att han var svag efter korsfästelsen och återupplivades. Han vandrade sedan till Damaskus och Persien, där han tog namnet Yuza Asaf och kallades "The healer of leprods". Det finns beskrivet i två stora Persiska skrifter: "Igmal-ud-din" och "Rauzat-us-safa". Jesus/Yuza Asaf/Issa vandrade sedan med flera andra vidare till Indien, Kashmir, där det än idag bor Judiska ättlingar som behållit sina gamla judiska traditioner.
Legenden berättar även att Jesus tog sig en hustru, Marjan och fick en son, Eli-Kim. Än idag kan man besöka den grotta i Kashmir som Jesus sov och mediterade i. Sjön "Lake Issa" är namngiven efter honom.

"Ni söker här och ni söker där efter guds himmelrike, men ni söker inte inom er." Enligt texterna finns gud i himlen, och Jesus sade: " Himmelriket finns inom er". Så för att finna himmelriket måste vi börja med att söka inom oss själva, i våra hjärtan, i djup meditation. "Sök och ni skall finna, sanningen skall göra er fria". 
Det kan inte bli tydligare än så.

Min andra blogg: Min kropp och jag talar inte samma språk

                                                           

                                                                                    Namasté



                         

"Tredje ögat" - The Pineal Gland (tallkottkörteln)

Tallkottkörteln är en av de viktigaste delarna av nervsystemet och omgiven av mystik och kan ses som en andlig antenn - det mystiska tredje ögat, som det kallas i gamla läror. I tusentals år har tredje ögat setts som en väg att nå högre nivåer av medvetande och som själens boning eller den andliga porten till andra dimensioner.

Idag mer än någonsin, är det viktigt med detoxing av tallkottkörteln genom olika örter och tillskott så som Jod (kelp), Bor (boron) och genom att undvika vissa födoämnen. Dagens miljö och vårt intag av mat och vatten har ofta en förkalkande effekt på körteln, den krymper ihop ju äldre vi blir och det kan starta i tidig ålder, ibland så tidigt som småbarnsåren, och blir mindre effektiv ju mer förkalkad den blir. Tallkottkörteln producerar hormonet melatonin som ansvarar för sömn och vakenhet. Fler och fler rapporterar om sömnproblem de upplever. Sömnmedel och melatonintabletter säljer som smör och ges mer och mer till barn med sömnsvårigheter. Det verkar som om inte melatoninproduktionen fungerar som den ska om jag själv ska tro något. Den största boven när det gäller toxiska ämnen är fluor, som finns tillsatt i kranvatten och tandkräm. Vem minns inte "fluortanten" på 70-talet med sin lilla bricka med den otäcka munskölj som vi tvingades skölja runt i munnen i en evighet innan vi fick spotta ut den... Bara att hon varnade oss för att svälja fluoret borde ju ha gjort någon betänksam för hur giftig den var egentligen, tycker man nu... Men då var det bara att lyda.

Att ha en ren tallkottkörtel och att aktivera den genom kundalini-yoga, solskådning och meditation har alltid varit något eftersträvansvärt för yogis t.ex. Det sägs att genom att aktivera körteln kan man öka sin intuitiva förmåga, möjliggöra astralresor, utforska andliga dimensioner och förutspå framtiden.

Körteln tros ha en egen produktion av ämnet DMT (en psykadelisk substans) och aktiveras spontant två gånger i livet - vid födseln och vid dödsögonblicket, säger dr. Rick Strassman, som gjorde DMT-experiment med 60 försökspersoner mellan 1990-95, som han beskriver i sin bok: "Spirit molecule".

DMT är en naturligt förekommande psykadelisk komponent som finns i plantor, djur och människor. Shamaner i Sydamerika har i generationer använt en dryck som innehåller DMT: Ayahuasca eller yopo, för att nå ett transtillstånd vid ceremonier. Den utvinns ur en medicinal-planta som växer i Amazonas djungel och som ger en betydande fysisk och känslomässig läkning. Dekokten har som effekt att man ser klart och renas från illusioner om sina begränsningar. Den är ingen beroendeframkallande drog för att fly verkligheten, utan öppnar upp hjärtat för empati och insikten om att vi alla är enade och har lika värde, oavsett om det gäller djur, moder natur eller människor. Man upplever ett förlåtande och enhet med alltet. DMT-upplevelser kan handla om : tidsresor, besök i paranormala världar och möten med andliga varelser eller andra mystiska transdimensionella fenomen.

DMT finns alltså naturligt i vår tallkottkörtel för att vi ska kunna ha förmågan att uppnå ett andligt varande med insikter om vårt obegränsade medvetande.

Musslimer och Judar måste ha haft kunskap om den lilla körtelns betydelse eftersom de förbjudits att äta griskött som är särskilt skadlig för den.

Shiva

Summererna har avbildat en stor tallkotte ovanför huvudet på en gud.
Osiris stav har tallkotten i toppen omgiven av två ormar som symboliserar kundalini-energin som stiger upp.
Den babyloniska guden Ashur håller en tallkotte i handen i en avbildning.
Den hinduiska guden Shiva har håret format som en tallkotte med ormen slingrande runt och alla har sett de vackra bindis som kvinnor i Indien bär på pannan som en symbol för det tredje ögat.
Den romerska guden Bacchus håller en stav med en tallkotte, han var en dryckesgud och man kan ju undra varför alkohol kallas sprit - spirit (ande). Kan det vara för att man visste att alkohol öppnar dörrar till en annan värld (på gott och ont)?
Den grekiska guden Dionysos har även han tallkotten på sin stav.
Buddhas hår är format som en tallkotte.
Vi får inte glömma Jesus som sa: "The light of the body is the eye. If therefor your eye be single, your whole body shall be full of light". (Mat.6:22)

Vatikantorget har den största tallkottestatyn att skåda och påven har en stav med en tallkotte i mitten som en symbol för att genom tallkottkörteln når man den högre dimensionen (Världsträdet). Många hemligheter gömmer sig bakom kyrkans symboler och ritualer och namn. De vill hålla allmänheten okunnig för att behålla sin makt och de har i alla tider använt dessa urgamla kunskaper internt för att de tror lika mycket på de krafterna som man trodde på redan på de gamla egypternas storhetstid.






När ljuset släcks och mörkret råder då aktiveras ditt inre ljus genom tallkottkörteln och melatoninet. Sömn är som ett meditativt tillstånd. Jesus sa: "The people who sat in darkness saw great light". (Mat.4:16)

Detoxing några gånger om året är bra, t.ex med renande örter och Ayurvediskt termoste.  En basisk, alkalisk kost hjälper till att rena tallkottkörteln och hålla den ren. Exempel på mat som är alkalisk är de flesta grönsaker, rotfrukter, bär, citron, alger som Chlorella, Spirulina och Kelp, vetegräs, kokosnöt, mandlar, pumpa- och linfrön, russin, äpple, avokado, ingefära, kanel och kummin. Dessutom har jag ett kolfilter på min kran i köket, som renar vattnet från medicinrester och kemikalier/toxiner och jag använder Ayurvediskt örttandkräm. (Det finns många alternativa tandkräm att prova, det tog ett tag att hitta en jag och familjen gillade i smak och konsistens).

Tallkottkörteln är en inåtvänd spegel av vårt öga, den reagerar på ljus liksom ögat. Därför är solljus nödvändigt för en god funktion av körteln. Solen är energi och att använda solglasögon hindrar solens energi från att nå tallkottkörteln,  våra ögon har förmåga att anpassa sig till solljuset mycket mer än vi antar. I flera miljoner år har vi klarat oss utan solglasögon - de är en modegrej, men vi tänker inte på att den också hindrar oss från att få en vital energikick som är renande. Utan sol inget liv. Vi var soldyrkare alla på jorden en gång i tiden - det finns en god anledning till det... Men det tar vi en annan gång.

Min andra blogg: "Min kropp och jag talar inte samma språk"





                                                                                            Namasté

Astrologin som spegel - Saturnus

För mig var astrologin en väg in i självinsikter och känslan av sammanhang. Jag började läsa på om de olika stjärntecknen i artonårsåldern när jag just flyttat hemifrån (1981). Det var spännande att få en slags karta över folks beteende. I själ och hjärta är och förblir jag en beteende-utforskare, astrologin var bara min första väg in i den världen... Såklart var det i början en barnslig lek nästan, något kul vi ungdomar sysslade med för att det var lite kittlande att kunna räkna ut hur någon var eller reagerade i olika situationer, i kärlek mest om sanningen ska fram. "Vem passade ihop med vem?", "Hur kommer framtiden att bli?", "Varför gör han sådär?"...

Men efterhand hade jag läst så många böcker att jag började få en djupare förståelse för det hela, jag såg att det var ett bra verktyg att se varför livet kastar omkull en helt plötsligt, varifrån vissa människor har fått med sig tillit i livet eller en känsla av svek som de sedan upplever spelas upp om och om igen i sina liv. Att man har olika läxor att lära som finns med i ens personliga horoskop. Jag blev mer intresserad av att använda astrologin som astro-psykologi för att förklara dessa sammanhang och visa på sätt att hantera dem.  Det näst viktigaste har för mig alltid varit att titta på när kriser i livet har uppstått och vad det skulle ha för mening i personens liv och vilka transiter som ligger framåt i tiden. Transiter är planeternas rörelser över himlavalvet dag för dag och hur de kommer i kontakt med en persons födelsehoroskops planeter. Dessa passager av transiterande planeter har en positiv eller mer prövande energi i personens liv. De kommer när det är dags för tillväxt och uppvaknande, för uppbrott och nya tankar. Ingen människa går fri från prövningar och utveckling i livet, därvidlag är astrologin jämlik, rättvis och obönhörlig. Ingen kommer undan. Den största läraren är Saturnus.

Astrologins historia är flertusenårig. Människan har alltid sökt efter tecken i naturen och på himlavalvet för att förstå skeenden, för att veta när det är lämpligast att så en gröda eller skörda.

Det var i Babylonien som de första människorna vetenskapligt började utforma sin kunskap om stjärnorna. Fynd från flera tusen år f.kr visar på detta, men även grottmålningar från 32 000 år sedan visar på en medvetenhet om månens periodicitet. Från det gamla Egypten finns stjärnkartor bevarade som är daterade 4 200 f.kr.
De kaldéeiska folket var skickliga observatörer och matematiker, de såg att företeelserna på himlavalvet bildade mönster, stjärnorna flyttade sig i bestämd ordning över himlen och planeterna vandrade oregelbundet, men i stort sett planenligt, mot stjärnhimlens bakgrund, och så upptecknades de första efemeriderna- astronomiska tabellerna- över planeternas rörelser. Detta var på 800-talet på den assyriska kung Assurbanipals tid.
När kaldéerna  beräknade sitt kosmologiska system delade de upp himlasfären i tolv bestämda fält, som än idag kallas för "hus" och alla tolv husen representerar olika livsområden.

En babylonisk astrolog - Berosus skapade astrologiska skrifter i Grekland ca 150 f.kr och upprättade en skola för astrologer på ön Kos. De utvecklade den kaldéiska astrologin under fyrahundra år och uppfann ett sätt att räkna ut individuella öden baserade på födelseögonblicket, tidigare var detta enbart förbehållet kungen.

Den första moderna astrologiboken Tetrabiblos skrevs av den store astronomen, matematikern och geografen Klaudios Ptolemaios, född i Alexandria. Han var en av de ledande intellektuella på sin tid och verkade mellan 150 och 180 e.kr och grundlade principerna för det kosmiska inflytandet. Han systematiserade zodiakens planeter, hus och tecken och deras funktioner fastställdes och har inte förändrats särskilt mycket sedan dess.

Romarrikets astrologer hade stort inflytande över den reagerande kejsaren, men beroende på dennes nycker var det med risk för livet astrologerna tolkade kejsarnas levnadsöden och effekterna av tagna beslut mm. Kejsar Augustus lät slå mynt med Stenbockens tecken. Inte för att han var född i Stenbockens tecken, han var född i september men dyrkade Saturnus som styr över Stenbocken och han bytte stjärntecken helt enkelt...

Romarna firade Saturnalia, som är förstadiet till dagens Julfirande. Saturnalia pågick under en vecka från den 17 - 23 december och innebar fylleri, orgier, gåvor, spel och dobbel, matfrosseri och rituella offer. Allt i ära till Saturnus. Vintersolståndet den 21 december är dagen då Solen går över i Stenbockens tecken och Saturnus tar över och härskar med sitt mörker i dagarna tre. Därav "uppstånden på tredje dagen" -anspelningen i bibeln. Efter tre dagar börjar ljuset att öka för varje dag fram till sommarsolståndet. Den här kampen om mörker och ljus var väldigt central i sagor, historier, sägner, mytologier och i bibeln. Många referenser till astrologin finns kvar i bibeln även om de nu ligger inbäddade i symbolik och omskrivningar.

Uppenbarelseboken har lockat och fascinerat många människor genom åren, grundtemat handlar om att ondskan, djävulen = Satan = Saturnus, kommer att fördrivas och besegras av Gud = Solen, och kastas i en sjö av brinnande svavel. Ett himmelskt rike ska öppna sig för alla människor som vill följa Gud =Solen. Himmelriket beskrivs som en helig stad där "livets vatten, klar som kristall" rinner från Guds och Lammets tron. Där skall evig fred råda "och det skall inte mer bli natt, ingen behöver längre ljus från någon lampa, ty Herren Gud skall lysa över dem" (22:1-5).

När sommarsolståndet inträffar kring 21 juni, behövs ingen lampa, det är årets ljusaste natt. Solen har alltid tidigare dyrkats över hela jorden och utan solen skulle inget liv på jorden existera.
Saturnus = Kronos = tid - kronologi, vi är som fast i tiden. Dygnet har sex fyratimmars-perioder, kl 00.00 - 04.00 styrs av Saturnus och står för Nattens härskare, dolda aktiviteter, tjuvar, festande men även nattarbete och kloka insikter.

Saturnus är den sjunde planeten och siffran sju har haft stor betydelse.
Sju är de planeter vi kan se, med blotta ögat, i vårt solsystem - Solen, Månen, Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus som kommer sist. Regnbågen har sju färger. Det är sju sigill som öppnas enligt  änglarna. Sju är antalet chakran vi har i kroppen. Vi måste gå igenom alla sju energier - planeter, för att lära oss läxor, för att inse viktiga saker och höja oss över det materiella. Vi måste ta oss igenom de sju andliga utvecklingsstadierna och lära oss att inte styras av dem utan höja oss över dem en efter en.
Sju är också antalet veckodagar:
Söndag- sunday = Solen.
Måndag = Månen.
Tisdag- martedí på italienska = Mars. 
Onsdag- mercoledí på italienska = Merkurius.
Torsdag- asaguden Tor = Jupiter i Rom.
Fredag- asagudinnan Freja = Venus i Rom.
Lördag- saturday = Saturnus.

I bibeln finns t.ex Jesus sju ord på korset, de sju sakramenten i katolska kyrkan, Fader vår består av sju böner och Gud vilade på den sjunde dagen när han skapade jorden.

Man säger "sju svåra år" om en spegel går i bitar. Det tar sju år för Saturnus att vandra till en 45-gradig vinkel från sin ursprungsplats (en kvadratur-aspekt), som anses svår, och därav kommer de s.k "sjuårskriserna" med kulmen efter 28-30 år då den har gått varvet runt och man sägs ha en trettioårskris.  En av Marilyn Monroes filmer heter "The seven year itch" (svensk titel:"Flickan ovanpå", 1955) och anspelar på att efter att man varit gift i sju år kommer den första prövningen - krisen. I filmen blir en gift man ensam över sommaren när hans familj åker till landet. Ovanför honom flyttar Marilyn in och mannen sveps med i en sommarförälskelse.

Jag minns min egen svåra Saturnustransit över min Ascendent (i Skytten) och sedan min Sol (i Stenbocken) som var mot slutet av 80-talet och några år in i 90-talet. Man känner av transiter 1-2 år före själva passagen över en planet/punkt. Men just Ascendenten står för första-husspetsen och Saturnus vandring genom det första huset fortsätter att driva igenom en kris som har att göra med ens självbild. Man kan känna att man inte orkar med att ha för mycket omkring sig, man drar sig undan, kanske isolerar sig men även upplever en känsla av att inte kunna nå andra eller vara tillgänglig. Man känner sig ensam men man behöver även få vara ensam. Yttervärldens tempo är alltför betungande.
Själv skaffade jag två av mina barn under denna tid och undslapp på så sätt mycket av yttervärldens krav genom att jag var hemma, jag mådde dåligt och ville inte träffa på folk ens när jag gick till affären. Jag grubblade mycket och fick t.o.m sparken helt oförskyllt från ett ställe, vilket ledde till att jag pluggade lite och sen ramlade in i nästa jobb som jag aldrig annars hade valt.
Saturnus har ett sätt att tvinga en att uppmärksamma det som verkligen betyder något. Förlusterna är egentligen inga onödiga förluster utan istället något man inte längre behöver, även om man kanske tror det i stunden av "förlust" (en relation, ett jobb e.dyl). Syftet med förlusten är att vända blicken inåt och hitta sitt sanna jags mål och mening, en tid av inre växande. Man kan känna sig trött och nedstämd. Men Saturnus jobbar långsamt och metodiskt med att omstrukturera vad han än kommer i kontakt med och i slutänden kommer man ut som en helare människa med större insikter om vad som är viktigt i livet och med en närmare kontakt med sitt inre.

Just nu (maj-13) är Saturnus i början av Skorpionen. Många med Solen eller Ascendenten i Vågen kan ha gått igenom mycket av detta de senaste åren och med en känsla av att det har släppt nu. Skorpioner och de med Skorpion-ascendenter är nu mitt i eller i början av det.
Min andra blogg: "Min kropp och jag talar inte samma språk"

                                                                                   Namasté

När kärleken väcker det inre barnet...

Trogen sitt inre barn... Länge hade jag varit mig själv otrogen. Stängt av, inte lyssnat på det jag hörde viskas någonstans där i mitt bakhuvud. Jag hade bara levt i effekten av viskningarna. Trott att det var mitt liv, min sanning... Att jag var ful, att jag inte var älskvärd, överhuvudtaget inte dög. Att ingen velat ha mig någonsin.

Minnen är kloka fenomen. De ligger på lur och gror tills det är dags att träda fram. Tills mottagaren är stark nog att omfamna det lilla barnet och hela dess upplevda sanning. Man lyssnar inte förrän försvaren tystnat. Mitt inre nådde tillslut fram med det lilla barnets berättelse. Jag stannade till där jag befann mig, redan djupt nere i det svartaste och djupaste hålet av självhat. Uppgivet accepterande det liv jag levt och gjort till min tro, min verklighet. Otrogen mot mitt inre barns vetskap att livet inte givits mig som ett straff att uthärda och plåga mig igenom. Jag, med min falska fasad utåt som verkade så stark och så i balans med livets villkor. Jag som förstod så mycket, som hjälpte andra att förstå varifrån deras smärta sprang, varför de stred så med livets kastvindar. Jag borde ju haft redskapen att förstå mig själv men stod istället oskyddat försvarslös inför min egen inre gåtas upplösning.

Nu är det så att livet ser och ger tillbaka det som vi gör oss själva. Otroheten blev en del av den upplevda kärleken med en man. Han som bedrog mig för att jag svek mig själv och inte såg annat än att undvikandet var sättet att överleva. Jag var en överlevare trots allt. Jag hade överlevt genom att skärma av mig, inte se det lilla barnets sorg och behov. Det förflutna, som en stor stygg varg, tog ifrån mig min rätt till oskuldsfullhet, min rätt till att växa upp beskyddad av de vuxna så att tilliten fick bestå. Den stygga vargen fick mig att stänga av, att se ner på mig själv och tro mig ovärdig kärlek och respekt. Och där utanför mig började skådespelet istället att spelas upp, om och om igen, som om det stod i förbund med någonting inom mig själv som sipprade ut ur min själ, min förväntan på livet. Och det var helt i sin ordning allt som kom att spelas upp, alla kärleksscenarion, uppbrott, svek och sorg. Det var en chans att som vuxen känslomässigt förstå mina upplevelser som barnet inom mig hade bevarat så länge. Hur skulle jag annars förstå?

Tids nog är man redo att se, tids nog kommer allting ikapp, tids nog orkar man möta sanningen. Min tid var inne mot slutet av nittiotalet då jag mötte kärleken, inte den föräldra-substitut-relation som jag gled in i som fjortonåring och som varade i femton år. Inte de bollplanks-förhållanden jag bollade mig mot under ett par års tid, som för att spegla vem jag var, vad jag ville ha av livet, av kärleken, allt sånt jag borde gjort som tonåring - lärt känna mig själv, lärt mig bli vuxen och brutit mig loss från föräldraberoendet. Fått min identitet helt enkelt. Det blev inte så. Min själ hungrade alltför starkt efter föräldranäring, trygghet, symbios och villkorslös kärlek. Allt det man behöver för att orka växa till en egen person, så att man tillslut är så mätt, så fullproppad med föräldrakärlek att man bara inte orkar vänta en minut till på att få flyga ut ur boet för att pröva sina egna vingar på egen hand. Hitta sin röst, lita på sig själv, säga "ja" när man känner ja, säga "nej" när man känner nej.

Som ett barn i vuxenkläder mötte jag Honom. En kärlek så skör, så svår, så varm, så fascinerande mångsidig och turbulent. Omgärdad av den bittra erfarenhetens murar, brända sår i hjärtat och lågt ställda förväntningar. Vi var där båda två. Slickandes gamla sår som aldrig fått läka, ältandes gamla avvisanden som grävt bråddjupa sår i tilliten. Längtandes efter läkning, efter förening och samhörighet... Men istället fanns rädslan emellan oss. Ingen av oss förmådde se den andra i ögonen av rädsla att avslöja sitt innersta, sin längtan, sitt hopp, sin kärlek. Vi ville men vi tordes inte. Så rädda att bli avvisade, förrådda, inte vara goda nog. Rädda att missta innan vi ens förenat oss. Ändå måste mitt hjärta följa hans, min själ var förlorad i honom.

Det är svårt, inte lätt, att dansa livets dans. Att finna takten i kärlekens stillsamma vals. Vi började vår dans tillsammans när sensommarens sista andetag blåste in över hans lilla hus ute i skogen. Han gav mig den mest romantiska kväll jag upplevt. Efter att vi känt varandra i ett helt år bjöd han till slut hem mig. Torr i halsen, med bultande hjärta och magknip trampade jag hem till honom. Han välkomnade mig in i sitt vardagsrum där elden brann i den öppna spisen och levande ljus spred sitt behagliga sken. Vi satt och pratade och drack vin tills det blev mörkt ute. Då frågade han om jag ville prova att bada under bar himmel. Han hade ett sittbadkar ute på tomten och hade många gånger berättat om hur meditativt och speciellt det var att bada utomhus på natten.

Jag var lite blyg och osäker men han tappade i vatten och gav mig en handduk och jag tassade naken ut i den sena augustinatten, fram till badkaret och sjönk ner i varmt, lenande, renade vatten. Det doftade skog och vått gräs och natten var kolsvart med bara stjärnorna som blinkade ner på mig och beskådade min nakenhet, min utsatthet. Magknipet släppte och en behaglig avslappning spreds i min kropp. Efter en stund kom han ut till mig och undrade om han störde eller om han fick sitta och prata med mig. Vi pratade länge där i mörkret utan att se mer än varandras silhuetter. Spänningen steg sakta och luften tycktes gå i vår andning. Det kändes att något hände där mellan oss. Före undrar man alltid hur man ska veta. Men det finns där så tydligt, så oundvikligt. Man vet när stunden är inne.
Efter en timme ungefär steg jag upp ur vattnet och med badlakanet virat omkring mig tassade jag tillbaka in i huset och stod barfota och torkade fötterna torra mot hallmattan när han kom bakom mig och försiktigt lade sina händer om mina armar, alldeles nära, tätt intill. Jag lutade mig tillbaka mot hans axel och han lade armarna om mig och kramade. Vi stod så länge och kramades och gungade och kände våra hjärtan skena iväg inom oss. Ett magiskt ögonblick. Jag hade väntat på honom i ett helt år, längtat, väntat och så var stunden plötsligt min och hans. Vi möttes och våra hjärtan flätades samman...

Våra trasiga, sargade hjärtan. Så rädda men ändå så längtande, väntande. Ingenting var självklart mellan oss. Varje steg vi tog framåt följdes av två steg tillbaka. Vi missförstod, tolkade fel och blev sårade. Det var inte onda ord vi sa till varandra, vi var bara så på vår vakt. Det var ingenting dramatiskt, inget bråkigt, inget destruktivt. Utan lugnt, försiktigt, eftertänksamt. Men ändå så svårt. Han väckte liv i alla mina gamla sovande monster av sorger, oläkta sår, alla rädslor, svagheter, det dåliga självförtroendet, känslan av att inte vara kärleken värd. Han tvingade mig att titta på mig själv genom allt han rörde upp i mig. Jag flydde, han stod kvar.  All smärta kom fram i ljuset och jag visste inte ens att jag bar på så mycket sorg som inte fått komma ut. Hans rädsla för närhet, beroende, tillgänglighet och kontinuitet tangerade min sårbarhet och vågen inom mig växte tills den brast igenom min mur. Jag minns den dagen det skedde, en vanlig dag på jobbet... Plötsligt kom gråten som inte tog slut... En snäll chef med hjärtat på rätta stället guidade mig till en snäll doktor som lyssnade och förstod. Jag var hemma ett helt år och grät. Nittonhundranittionio är ett år jag aldrig ska glömma. Det var året då jag började jobba med min sorg, med mina sår och minnen som jag dolt bakom min starka fasad. Aldrig tidigare hade jag visat mig svag, aldrig gråtit öppet eller bett om hjälp. Muren krackelerade och allt innanför rann sakta ut...

Det är på en skör tråd livet balanserar om vi väljer att stänga av och inte ta ansvar för vårt eget välbefinnande när livet säger att det är dags att se inåt och bli trogna mot oss själva. Trogna sanningen, trogna det lilla barnet inom oss som är vi.

Kan jag
Kan jag blunda och flyga
flyga ut i livets hav
Våga möta sorgen
Låta hjärtat brista-gå av

Kan jag titta och landa
Våga röra lyckans mark
Stå mitt i kärleken
Låta hjärtat växa-bli stark

Kan jag möta en man
Visa honom varje del
Stå för allt jag är
Låta närheten göra mig hel

Kan han möta mig tillbaks
Visa mig hela sitt jag
Lita på vår kärlek
Låta natten famna sin dag

/Christina Ojamo






Min andra blogg: "Min kropp och jag talar inte samma språk"


                                                                          


                                                                                 Namasté

Förlösning av minnen & att Föda hemma

Kroppen minns det du vill glömma.... På nittiotalet började jag förstå att det låg någonting i det. Jag började på Axelsons med Rosenmetoden. Det är en metod som är mer beröring än massage, i syfte att väcka liv i kroppens låsningar och läka det som kroppen sparat i sina muskler, vävnader, organ osv...
Jag gick själv på behandlingar hos min hemförlossningsbarnmorska  Ann-Charlotte Wernlöf, som också börjat med metoden och som jag kände mig trygg med. Jag hade ingen aning om vad jag skulle få jobba med eller om det överhuvudtaget skulle göra något för mig.

Det kan låta motsägelsefullt att jag behövde dels känna trygghet för att våga ta emot massage, men sedan var trygg nog att föda hemma.... Men så fungerade mitt förhållande till kroppen och känslan av att vara trygg bara i min egen förmåga att hantera den situation jag var i. Jag kände redan under min första förlossning 1982 att "det här kan jag göra bättre", det måste finnas något jag själv kan göra för att kontrollera förloppet, eller rättare hur jag reagerar på förloppet... Jag var då 19 år och var lugn och orädd, stannade hemma tjugo timmar av värkarbetet tills vattnet gick, men när jag kom in till Danderyds förlossning var jag ännu inte särskilt öppen. På den tiden var det fortfarande de gamla rutinerna som gällt sedan 70-talet som  drog igång: bl a lavemang... Jag hade "tur", för mer behövdes inte för att jag sedan var helt öppen till barnmorskans överraskning och inga bedövningar eller lustgas hanns med. Så 1985 när nästa förlossning var i antågande var jag ordentligt  påläst och informerad upp till tänderna. Jag hade läst  Pierre Vellays bok "Att Föda Barn utan smärta", och jag läste på om LeBoyer, Michel Odent, Lamaze, Ina May Gaskin och Sheila Kitzinger. Här i Sverige skrev Anna Wahlgren  om metoden och Signe Jansson  var en frontfigur i moderns rätt att välja och barnets rätt att födas utan våld.

Man måste komma ihåg hur förlossningarna gick till bara decennierna innan. Från att helt styras av doktorerna, till att mammorna själva först krävde rätten att få smärtlindring 1970, till att öppna upp för att papporna fick vara med i förlossningsrummet och vidare till att få mer och mer eget inflytande över barnafödandet, med olika sittställningar, alternativa smärtlindringsmetoder som varma bad, massage, kvaddlar, hypnos och till mysigare förlossningsmiljöer och eventuellt att föda hemma.
"Liv före Livet" av Helen Wambach betydde mycket för mig i denna process. Jag ville föda så skonsamt som jag bara förmådde och jag skrev en lista att ta med till förlossningen med mina önskemål, såsom att ha dämpat ljus, att sitta upp och föda - kvinnor födde ännu oftast liggande med benen i byglarna, att jag själv skulle dra upp bebisen på magen, inga bedövningar eller ingrepp osv... Jag tränade andning, avslappning och yoga under graviditeten.

När min Prins skulle födas i december 1985 hade jag turen att få en ung, nyexaminerad barnmorska som var öppen för nya sätt att föda. Hon lät mig styra det hela såsom jag önskade och det blev som jag tänkt mig. Jag ville inte heller stanna kvar på sjukhuset så som brukligt var, utan åkte hem efter ett dygn och lite tjafs med äldre, barska barnmorskor uppe på BB om att jag inte ville lämna ifrån mig sonen till "barnkammaren" som man också tvingades göra... Det var hjärtskärande för mig att 1982 gå ut där på natten och höra så många små nyfödda skrika ensamma i sina rullvagnar. Det var just det där med att få födas varsamt som fastnade mest hos mig ur alla böcker jag läste, jag ville verkligen göra allt så "oavbrutet" som det bara gick, inte lämna ifrån mig den lilla ens ett ögonblick den första tiden.

När sedan tredje barnet var på gång 1991 så var steget inte långt till att välja just hemförlossning. Jag hade två bra erfarenheter av att föda barn och av att klara av att själv vara aktiv i förberedelsen och själva förlossningen. Då fanns i Sverige en föda hemma-förening, som förmedlade barnmorskor som var villiga att komma hem till en. De hade en ideell tidning som jag läste ivrigt och senare även skrev en del i. Föreningen Föda Hemma grundades 1980 och finns ännu kvar. Det var så jag kom i kontakt med Ann-Charlotte. Vi fungerade bra med varandra och sågs hemma hos henne för att prata om arrangemanget långt före förlossningsdatumet. Till slut blev det så att Ann-Charlotte fick vara med på även mitt fjärde barns hemmafödsel... Även om den babyn hann födas innan Ann-Charlotte hade hunnit komma fram till mig... Jag hade tänkt föda i badkaret redan i januari 1991, men jag hann inte, den lilla hade bråttom och föddes i sängen. Men i februari 1994 föddes en liten Prinsessa i badkaret till slut, med mig stående framåtlutad på knä. Vattnet var precis så avslappnande som jag hoppats och mitt största bekymmer, minns jag, var att inte missa exakt klockslag eftersom jag höll på med astrologi... Hahaha...

Att föda hemma var för mig en resa in i min egen kraft att förvandlas som människa. Jag visste inte hur mycket av det liv vi lever som vi själva har förmåga att styra över eller ändra på innan jag fick mina fyra barn. De har lärt mig så mycket om livet och om mig själv. Väldigt ofta har jag trott att saker och ting bara ÄR på ett visst sätt, när sedan mitt eget barn inte alls har samma uppfattning. Tex när jag var så "smart" att jag hade köpt en napp och tog med till förlossningen inför sonens ankomst 1985, så att han skulle få sitt sugbehov tillfredsställt från start... Men han ville inte ha den och använde aldrig napp sedan heller. Så där fick jag! Samma med välling, det trodde jag också att alla barn ville ha och behövde... Men så sa sonen "nej tack" även till det, och så tänkte jag om igen....  Jag har ofta tänkt utanför ramarna, inte gått samma vägar som de flesta andra kanske hade gått, men även jag har fått vidga min syn då och då genom barnens egen vishet, vilket har varit en stor läxa för mig att lära.
Jag minns inte varför jag inte serverade barnmat ur burk, men det gjorde jag inte. Jag använde tygblöjor och ammade i två år, jag tackade nej till ultraljud och vacciner, hade ungarna sovande bredvid mig i sängen i flera år (kontinuum-konceptet av Jean Liedloff) mm. Många som skrev i Föda hemma-tidningen berättade om allt motstånd de mött på mödra- och barnavårdscentraler och från myndigheter, men jag har aldrig haft sådana problem. Antagligen ansågs jag udda, besvärlig, ansvarslös eller bara flummig, jag vet inte, det var ingen som sa något rakt ut till mig i alla fall. Jag är bara så glad att jag fått mina fyra underbara ungar och den resa jag gjort - genom hur  jag fått dem och genom vilka personligheter de varit! Det är en bra balans i livet att inte bara vi som föräldrar ska lära våra barn en massa under deras uppväxt, det går även åt andra hållet, vi får också lära oss så mycket av dem på vägen!

Tillbaka till Ann-Charlottes lägenhet på söder en kall novemberdag 1995... Ungarna är födda, nu är det jag som ska förlösas ur något som växt inom mig sedan jag var liten. A-C börjar behandla mina ben och håller sig där hela sessionen. Jag säger det som kommer för mig, jag berättar om min mamma som amputerade bort sitt ena ben när jag var liten... En vecka efter behandlingen börjar jag att blöda, det är inte mens, det bara blöder oupphörligt och mycket i flera dagar. Jag börjar bli svag och orolig och kontaktar doktorn och får hormonpiller för att stoppa blödningen.

Jag drömmer följande (förkortat): En man jag har ett förhållande med förlorar sitt ena ben i en bussolycka. Hemtjänsten kommer hem och hjälper honom med allt, jag känner mig utanför, ett gap bildas mellan oss. Jag känner sorg över avståndet och oro över att vi inte pratar med varann om det som hänt och vad det kommer att innebära. Ville jag ha en handikappad man? En som mamma? Jag förstod att han omedvetet önskat att förlora sitt ben så att han skulle slippa delta, leka med barnen, alltid ha något att skylla på... Han hade gjort sig själv "halv". Jag var ledsen och grät och kände att nu var kärleken oss emellan förlorad."
Jag var väldigt aktiv med drömtydning på den tiden, har allt nedskrivet i dagboken med funderingar, tolkningar och allt som hände runt omkring. Jag började fundera över om det kunde vara så att mamma amputerade bort benet i just november? Jag hade aldrig forskat i orsaken till amputationen eller när det skedde eller vad som blev av mig i det hela...
Mamma berättade att hon hade haft besvär med sitt ben sen hon var liten, med värk och olika mindre operationer. Efter att pappa dog i juni 1967, när jag var 4.5 år, kände hon att hon inte orkade hålla skenet uppe längre utan valde att ta bort benet, och det gjorde hon samma år i, ja - november... Hemsamariter, barnflickor och mormor turades om att sköta om oss barn medans mamma låg på sjukhuset i tre veckor och sedan var konvalescent i flera månader...
Jag tolkade det hela som att Rosenbehandlingen hade löst upp ett gammalt minne av detta i mig, min kropp sörjde genom att blöda och visade genom drömmen vad det handlade om. Det kändes som att jag förlorade en stor del av min kontakt med mamma när hon blev "halv". Kanske försökte hon amputera bort sorgen efter pappa? Alla människor som hjälpte till skapade kanske mer avstånd mellan oss? Höll oss barn undan från mamma som antagligen hade ont.
Dessutom var jag exakt lika gammal som mamma var då när hon blev halv, då när jag började försöka bli hel...

Allt finns lagrat i cellminnet och kommer till uttryck genom olika kanaler som i sjukdom, depressioner, livsval... Jag blev ingen rosenterapeut, jag var där för att läka något inom mig själv. Jag håller på än idag och hittar sår att läka. Det är ett livsprojekt att inte stagnera och tro att man är i hamn. Kroppen släpper minnen när man är mogen att lossa taget om dem. Allt har sin tid. Då var min tid att hitta en kraft stark nog inom mig själv att välja hur just jag ville göra med min kropp, vare sig jag åkte till sjukhus för att föda eller stannade hemma. Jag vet inte varför det var så viktigt för just mig. Det känns inte lika viktigt att andra gör samma val som jag. Det ligger ingen prestige i att föda hemma för mig. Det var ett led i mitt andliga sökande på många sätt.

Kroppen minns det du vill glömma. Lyssna inåt och följ din kropp dit den vill ta dig, vart du vill föda, när det är dags att släppa gamla sorger, när det är tid att glädjas, när det är tid att älska...


Böcker från då som inspirerade mig:

Födas utan våld, Frederick Leboyer.
Kärleksfulla händer, Frederick Leboyer.
Tillbaka till naturlig förlossning, Michel Odent.
Ideal Birth, Sondra Ray.
Spiritual Midwifery, Ina May Gaskin.
Birth at home, (m.fl), Sheila Kitzinger.
Att föda barn utan smärta, Pierre Veilay. Med förord av Anna Wahlgren.
Barnaboken, Anna Wahlgren.
Liv före livet, Helen Wambach.
Att föda på kvinnans villkor, Signe Jansson mfl.
Kroppen minns det du vill glömma, Solveig Böhle.
Andningen som helande kraft, Gunnel Minett.
Kreativ visualisering, Shakti Gawain.
Du kan hela ditt liv, Louise L Hay.
Livslust, Lena-Kristina Tuulse.
Kroppens egen intelligens, Gay & Kathlyn Hendricks.
Allting finns, Göran Grip.

Min andra blogg: "Min kropp och jag talar inte samma språk"


                                                                                    Namasté

Mayakalendern & 21 december 2012

Mot slutet av 1800-talet snubblade tre arkeologer in i djungeln och kom ut med rester av gamla mayastenar. Det blev starten till alla myter kring 2012 och särskilt den 21 december.

I början av 1500-talet kom conquistadorerna med Hernandez Cortez  i spetsen till Mesoamerika för att rädda de osaliga till kristendomen och plundra dem på allt guld. De förstörde alla Mayas urkunder utom fyra stycken... Av någon okänd anledning har Mayafolket i alla tider plötsligt övergett sina städer och börjat om på en ny plats och där byggt upp en ny stad igen. Idag har 26 000 städer hittats med Maya-ursprung fulla av gator, pyramider och tempel. Ändå är det Egyptens pyramider vi tänker på när vi tänker "pyramid". I Egypten finns ca 3-400 lämningar av pyramider jämför med de 26 000 som finns i Mesoamerika!

Under andra världskriget brann biblioteket i Berlin ner. En ryss sprang in för att rädda något och han räddade en bok som råkade vara en av tre Mayalämningar med koder. I flera år försökte ryssen att dechiffrera koderna men han lyckades inte. Först 1994 tog svensken Carl Johan Calleman  sig an koderna och lyckades översätta dem. Han har idag gett ut flera böcker i ämnet och föreläser i hela världen om Mayakalendern.
Kalendrarna (för det rör sig om uppåt tjugo stycken) visar ett schema över händelser över tid fram till medvetandets evolution. Man ser att det tar nio evolutionscykler från universums födelse till medvetandets upplysning.
Alla Mayatempel består av nio trappsatser därav. De kloka Mayanska matematikerna upptäckte att liksom en boll som släpps på hög höjd accelererar ju närmare marken den faller, så accelererar även evolutionen. Därför är varje cykel inte bara kortare än den förra, de är exakt tjugo gånger kortare än den under och tjugo gånger snabbare.
Dessutom dyker en betydande evolutionär händelse upp i början av varje cykel. Och varje cykel delas upp i tretton energiperioder - sju positiva/dag och sex negativa/natt, man kan se att dramatiska förändringar har hänt under de positiva energiperioderna som sedan etablerats under de mörka perioderna.

Mayakalendrarna är ett helt system av kalendrar och olika räkningar över himlakroppar mm. Den viktigaste kalendern heter  Tzol´kin  och består av 260 dagar med nya energier varje dag.

I vår västerländska räkning, den gregorianska, använder vi sju veckodagar som hela tiden återkommer. Maya har 260 olika dagar. Det är upplagt som två stora kugghjul,  eller principer. Den ena har tjugo kuggar och står för en tillväxt i tjugo steg från det lilla till det stora, ungefär som encelligt medvetande, till större oraganismer, till den största då vi har ett medvetande som täcker hela kosmos - den stora anden.

Det andra, lite minder kugghjulet har tretton kuggar och står för de tretton skapelsegudarna  som vandrar genom tretton himlar. I Mayahoroskopet är man alltså en av skapelsegudarna och en av de tjugo dagglyferna.

Andra Mayakalendrar som används är tex Tun  som är på 360 dagar och är den profetiska och andliga kalendern. Haab på 365 dagar är en jordbrukskalender.

Talet tretton  står för sju dagar och sex nätter, eller sju positiva energier och sex negativa. Vi föds med två cykler/biokurvor, en på tretton dagar och en på tjugo dagar och de möts var 260´e dag, då vi har vår "tzol´kin-födelsedag".

Tretton är det heliga talet som står för  fulländning, balans och harmoni!
Alla andra kända kalendrar på jorden - vår gregorianska, den islamska, den judiska är baserad på solens eller månens rytm. Men Mayakalenderna följer ingen astronomisk rytm, de har grundat sitt system på något annat. Mayakalendern skiljer sig även på ett annat sätt. Mayakalendern är ingen räkning framåt i tiden. Den är en nedräkning.

En tes om de 260 dagarna i kalendern, från en mayahövding, är att den står för dagar av graviditet, från befruktning till födsel = 260 dagar eller nio månader. (Vi räknar istället från sista mens = 280 dagar)

Från starten:

Cykel 1: "Den cellulära nivån". Det som vetenskapen kallar det -Big Bang - sammanfaller med Mayakalenderns uträkning.... Atomer och gaser skapades och bildade till slut vintergatan. Supernovor föddes tills vårt solsystem uppstod för ca 4,7 biljoner år sedan. På jorden startade vegetationen och celler blev till, och då hade det gått 16.4 biljoner år sedan Big Bang.

Cykel 2: "Däggdjurens nivå". Nu ser vi det första djurlivet - svamp, som följs av dinosaurier och andra däggdjur.

Cykel 3: "Antropoidernas nivå". Startar med den första apan.

Cykel 4: "Människans nivå". Startar återigen snabbare än den förra, 2000 000 år f.kr. Då uppstod den första humanoiden, men ytterligare 17 miljoner år tog det innan homosapiens hade utvecklats.

Cykel 5: "Regionala/kulturella nivån". Startade 100 500 f.kr, då de första språken uppstod.

Cykel 6: "Den nationella nivån". Började år 3.115 f.kr då de första skrivtecknen uppstod.
Tiden för evolutionen har krympt från flera miljoner år per cykel till nästan 5000 år, då kreationscykeln varade i 395 år.

Cykel 7: "Den planetära nivån". Började år 1755 med att ångmaskinen uppfanns och satte startskottet för den industriella revolutionen. Här är kreationscykeln  nere på tjugo år. (T ex tanken på kvinnors lika rätt/rösträtt tog ca. tjugo år från idé till att bli accepterad och erkänd).

Cykel 8: "Den galaktiska nivån". 1999 började cykel åtta, då kom IT-revolutionen igång på allvar med World Wide Webb. Kreationsperioden är nu bara tolv månader.

Cykel 9: "Den universella nivån". Den elfte februari 2011 startade den nionde vågen. Japan hade sin jordbävning och en "frihetsrevolution" började med the arab-spring. Kreationsperioden (=Hur snabbt en idé går till att förstås och accepteras som reell) är nu nere på 18 dagar.... Perioden följer Tzol´kin-rytmen av 260 dagar och var slut den 28 oktober 2011. Då vår evolutionspyramid ska ha blivit fullbordad!

Allting går fortare idag. Tågen har ökat sin hastighet, alla transaktioner går snabbare att genomföra, den mänskliga förmågan ökar och även våra förväntningar. Vi kan nu på bara några minuter förstå sådant som för våra förfäder tog veckor att förstå. Vi kommunicerar mer och snabbare än någonsin idag genom mobilsamtal och sms, genom nätet med mejl och chatt av olika former. All information når oss med blixtens hastighet genom Youtube och facebook.

Jag minns när facebook kom på 2000-talet, jag minns inte exakt när jag gick med men kanske 2007 nångång. I början var det ju mest för att hålla kontakten, utbyta skvaller, dela information och foton och dylikt.
Idag har facebook såklart förändrats, fler personer är med, men även intressesidor, författare och kloka personer som delar information om man klickar på deras "gilla"-knapp... och jag har börjat fatta vitsen med facebook... Den andliga vitsen, menar jag. Här kan man sprida information som kan inspirerar andra att äta sundare, tänka på ett nytt sätt,  tipsa om aktiviteter, rekommendera filmer. Blyga människor har fått social träning genom att interagera med andra på nätet. Information som bara ett fåtal tidigare fick ta del av läcks numera ut till allmänheten. Orättvisor avslöjas och rapporteras, hemligheter belyses och lyfts fram för att ge en möjlighet till förändring och läkning för drabbade.

Jag kan se i min egen närmiljö hur fler och fler snabbt reagerar på orättvisor på sina arbetsplatser odyl. Gamla strukturer som inte längre accepteras faller och högt uppsatta avsätts och får göra bot. Det hela går med en rasande fart och jag ser att yngre generationer redan har detta rättvisepatos i sin ryggrad på ett sätt som vi äldre har fått lära oss med samhällets utveckling.

Den 21 december i år - vintersolståndet - är den dag då Mayakalendern för Solen ("Den Stora Cykeln") når sitt slut efter  5 125 år. Det är Solens fjärde cykel som kommer till ända och den femte cykeln som föds... Egentligen har Mayafolket själva aldrig tidigare sagt något om vad detta innebär, de har inte varit några "profeter" som  Nostradamus  och siat om framtiden. Alla förutsägelser som finns i böcker, filmer och annat har inte kommit från Mayafolket, de är försök av andra att hitta mening med detta datum. Vissa filmer spår jordens undergång av kommersiellt syfte, även om de har byggt fakta i filmerna kring vetenskapliga rön om universums cykler av födelse och död...
Jorden är en levande varelse som en gång inte fanns. Jorden har alltid haft förlopp av avslut och pånyttfödelse, civilisationer och kontinenter som uppkommit och försvunnit... Växthuseffekten och klimatförändringar har alltid uppstått mot slutet av dessa cykler. Det är en naturlig utveckling som nutidsmänniskan dock har ökat hastigheten på med hjälp av miljöförstöringen. Men den skulle ändå uppstå.


Allt detta sammantaget har skapat detta domedagsaktiga kring den 21 december. På senare år har Mayafolkets hövdingar för första gången någonsin tagit steget ut och berättat om sin syn på det hela. Och vem bör veta bättre än de själva?...  De har förklarat att dessa cykler alltid existerat och att en cykel som avslutas, tas över av en annan cykel som påbörjas. Datumen för avslut och början av cykler är viktiga datum och bör uppmärksammas.
Deras önskan är att alla ska rikta sitt hjärta mot fader Sol  och öppna sina sinnen för en ny värld som inte längre ska vara detta kaos vi nu lever i, utan vara en ljus, kärleksfull plats där vi behandlar allt levande med respekt och omtanke. Där vi värnar om varandra och moder Jord.  Där vi ska vakna upp och se att vi alla är en del av allt här på jorden och i universum. Vi är aldrig separerade från varandra.

Maya säger inte att något särskilt kommer att hända den 21 december. De säger att för deras Solcykel blir det en Nyårsnatt  att celebrera och den följs av en Nyårsdag  som vilken annan nyårsdag som helst... Dock kan man passa på att använda dessa dagars energi till att kontemplera och sträva efter att leva mer utifrån hjärtat - låta kärleken, empatin, godheten, generositeten och intuitionen växa och styra i livet.  
De säger att "något" kommer att hända som har med Solen att göra. Inte på någon specifik dag men inom sju-åtta år, och att jorden kommer att skifta på sin axel. (Mycket mer än den normala förflyttningen som redan sker). Det hände för 13 000 och 26 000 år sedan, och både vetenskapen och Maya vet att detta kommer att hända igen men inte exakt när...

"Vi måste använda oss av alla våra kroppar för att kunna komma ihåg. Den fysiska, mentala, känslomässiga och andliga kroppen måste användas... För att återkoppla till kosmos och kunna ta emot information från Solen, som Mayafolket gör, måste vi inte bara vilja lära oss genom studier utan också önska minnas!" säger Mayaäldste Hunbatz Men.

För att uppskatta allt som kommer nu i den "Nya tiden" behöver man veta mer om den. Precis som med en vacker tavla, en ovanlig maträtt, dyrt vin, en exklusiv klänning... Om man inte förstår värdet av något, såsom pengar, så skulle en påse med tusenlappar bara vara skräp eller något att elda med. Uppskattningen av något blir inte begripligt förrän man förstår värdet av det.
Även andlighet behöver studeras för att bli begripligt och för att värdesättas. Alla längtar efter frihet från sorg, smärta och tråkigheter och nu är den rätta tiden att sträva efter att uppnå det. Vägen dit går genom vårt eget medvetande. Alla svaren finns inom oss själva och den nya tiden vi går in i tros öka vår medvetenhet genom en frekvenshöjning.

Alla stora andliga ledare och förespråkare pratar om denna nya tid. Alla vill ha en bättre värld.  Den nya tiden - eventuellt den feminina energins tid - eller den dualistiska tiden då man och kvinna leder tillsammans i harmoni - tar över från den maskulina eran som härskat i över 5000 år. Aldrig tidigare har så många människor över hela jorden samtidigt lagt hela sitt fokus på en viss dag, som får symbolisera enigheten till att övergå till ett fredligt, enat samhälle! Det finns mycket kraft i den enade intentionen och jag känner mig lyckligt lottad som får vara med om denna tid i människans evolution!

Min andra blogg: "Min kropp och jag talar inte samma språk"

                                                                               Namasté