Med sorgen som följeslagare

När blev jag medveten om döden? 
När vi föds är världen full av möjligheter, utifrån vilka förutsättningar vi än föds in i. Inget liv är utan utveckling eller strävan att leva vidare. Jag tror att det var rätt okej när jag kom in i min familj. Pappa byggde huset jag skulle komma att växa upp i och vi reste på bilsemestrar till Finland på sommaren, vi umgicks med släkten som även många av dem hade valt att bo i Sverige. Jag var alltid i rörelse och skuttade upp i mammas famn på ena sidan knät och sedan genast ner på andra sidan. Pappa var lekfull och stojade med mig och min storasyster när han var ledig. Annars skapade han - byggde huset, gjorde dockskåp och barnmöbler och gillade att köra fort i sin Rally-kadett. Mamma upprätthöll ordningen hemma, var hemmafru och den "stränga" av de två.

Men så en försommardag hände det som vände upp och ner på hela min världsbild. Döden hälsade på.
Pappa hade varit ute på sjön med två andra män och de hade tippat båten och pappa drunknade. Efter det vet jag inte hur min roll i familjen så fort förvandlades från lillungen till inåtvänd ansvarstagare, men det är den bilden jag själv har av hur jag kände och det blev vad jag formades till.

Jag levde till stor del i min egen fantasivärld, lekte intensivt med barbies och klippdockor som jag ritade kläder till och sedan den fantastiska världen i böcker och tidningar, och TV´n som jag fastnade särskilt för. Jag skrev i dagboken vilka tv-program som var den dagen och jag spelade in ljudet från vissa filmer på kasettband, t ex "Svindlande höjder". Jag älskade "Svindlande höjder" och den omöjliga kärlekssagan mellan Catherine och Heathcliff och döden som till slut kom emellan dem.


Döden blev något jag drogs till. Jag läste läskiga böcker och rysartidningar och tittade på skräckfilmer på tv, och försökte förstå hur människor kunde överleva att mista någon de hade kär. Förmodligen försökte jag bearbeta min egen förlust men hade ingen kontakt med de verkliga känslorna av sorg och saknad. Jag grät aldrig öppet. Jag minns bara mitt starka band till mamma, inte det till pappa.
Jag blev väldigt orolig när vi i mellanstadiet läste om cigarettens skadliga inverkan och jag försökte få mamma att sluta röka för att jag var så rädd att mista henne. Den oron för mamma höll i sig långt upp i vuxen ålder. Jag tror inte att jag skulle ha känt så om jag inte redan upplevt en förlust. Pappas död visade mig att livet var obeständigt, utom vår kontroll och oförutsägbart. Jag blev bra på att förbereda mig på katastrofer. "Allt kan hända - och det har hänt", blev min inre upplevelse.

Jag har alltid skrivit mycket. Berättelser, brev och dagbok. Jag kände ett behov av att dokumentera verkligheten, tog kort på folk och skrev ner allt de sa. Det var som om saker inte hänt om jag inte kunde läsa om det efteråt. Samtidigt kände jag ett starkt utanförskap. Som om det vara något fel på mig. Som om ingen kunde tycka om mig. En mur mot omgivningen var under uppbyggande.

Idag kan jag se att jag fått lära mig konsten att sörja och jag har rivit på min mur bit för bit i några decennier. När mamma dog 2006 var jag redo. Det kan låta konstigt, men jag hade förberett mig hela året före på att hon kunde dö. Jag hade bett henne berätta viss information som jag skrev ner, jag hade börjat vänja mig vid att acceptera tanken att släppa taget om vårt band. Och jag hade tvingat mig själv att bevista en begravning genom jobbet och jag hade misst min katt och begravt honom efter konstens alla regler ute i skogen med familjen samlad. Och jag vågade gråta öppet.



Och så kom dagen då mamma somnade in. Vi var samlade hos henne, jag och barnen, vi klappade henne och grät och jag sa mitt farväl och släppte henne fri. Det var precis ett sånt farväl jag hade önskat mig. Med en närvaro och i stillhet. Men det skulle ta mig fyra år att sörja klart...
Antagligen beror den långa tiden även på att jag bar på obearbetad sorg efter pappa. En obearbetad sorg kan göra senare förluster och kriser i livet svårare att hantera, då den nya sorgen kompliceras av gamla sorgrester.

Nu har jag lärt mig att jag behöver mycket tid på mig att gå in i något nytt och lång tid på mig att avsluta. Döden är oundviklig men sorgen kan hanteras på olika sätt och man vänjer sig faktiskt att släppa taget och sörja kortare ju fler sorger man går igenom. Att djur inte lever lika länge som vi leder ju till en hel del avslut när man tvingas avliva dem pga sjukdom eller ålder. Den sorgen är lika viktig att låta få finnas och en bra väg in i att lära barn att sörja och förstå döden.

Det är inte nyttigt för den fysiska hälsan att sörja lika länge som jag gjorde, det bröt ner mig inifrån och ut, men det ledde mig också in i Ayurvedan/Yogan/meditationen och det andliga igen. I varje sorg finns en möjlighet att känna tacksamhet. Att se livets skörhet och att uppskatta det man fått och det man har. Till slut när man gått igenom sorgens fyra faser kan man börja se ljuset igen.

Sorgens fyra faser är: (Ibland lägger man till en femte - Köpslåendet)
Chockfasen: När något svårt eller jobbigt händer brukar man först få en känsla av bedövning eller overklighet. Då är man i det som kallas chockfasen. Särskilt chockad brukar man vara om det har hänt något snabbt och plötsligt. Chockfasen brukar man vara i någon eller några dagar, och man kan reagera på olika sätt. Man kan verka oberörd utåt, men ha tankar som rusar runt och känns snurriga och jobbiga. Man kan också få panik och göra saker man annars inte skulle göra.

Reaktionsfasen: Den andra fasen kallas reaktionsfasen, och den kan vara från någon vecka upp till flera månader. Under den här tiden börjar chocken gå över och man börjar kunna ta till sig det som har hänt, det känns mer verkligt. Det är vanligt att man är förtvivlad och helt upptagen av sorg och saknad. Kanske behöver man gråta mycket. Man kan också bli arg och tycka att det som hänt är någons fel. Hur man sover och äter kan också påverkas; man kan få svårt att sova eller vilja sova hela tiden, få svårt att äta eller tröstäta.

Bearbetningsfasen: Den tredje fasen kallas bearbetningsfasen. Den brukar ta upp till ett år. Då tänker man på det som har hänt och försöker lära sig leva med det. Förtvivlan börjar kännas lite mindre och man kan börja se lite ljusare på tillvaron, även om man fortfarande sörjer.

Nyorienteringsfasen: Slutligen kommer den så kallade nyorienteringsfasen. Då börjar man kunna känna sig glad och lycklig över saker igen, det svåra tar inte längre över och man lär sig att leva med det man har upplevt. Självklart finns minnena av det som har hänt kvar, men sorgen kring det har minskat.

Jag tror på ett högre medvetande. Ett medvetande som vi alla är en del av. Och om man ser det så, så är min känsla också delad av andra. Man kan säga att vi alla är som ett kärl genom vilket olika känslor och tankar färdas. När sorg visar sig är hemligheten att det egentligen inte är "vår" sorg.  När vi sörjer sluter vi oss och ser bara vår egen sorg, vilket såklart också måste få finnas. Men man kan även se det som att det är en känsla som funnits i det kollektiva medvetandet sen urminnes tider. Det är samma sorg som vandrat från person till person.

Vi tappar bort oss själva i känslan av- "Jag sörjer min mor och sorgen är min!" -vilket är en sanning i och för sig, men sorg är också på en djupare nivå samma sorg som alla som någonsin känt sorg över att ha förlorat sin mor, det är något vi delar med så många andra.
Om vi kan släppa fokus på vårt eget lidande vid en viss punkt och uppleva att det är en del av flödet i livet, en sorg som passerar genom mig just då och som stannar så länge jag har behov av den och sedan flödar vidare till någon annan så föds empatin, en samhörighetskänsla med alla andra som varit i den känslan och en invit att dela allt med varandra och att alla i förlängningen är Ett.

Döden och sorgen kommer att återvända till mig flera gånger under mitt liv, det är ofrånkomligt. Jag räds inte döden, jag räds inte att prata om döden, jag tom jobbar med ett jobb där jag ofta möter döden och sorgen.
Det finns ett ljus i flera av de fina avslut jag upplevt genom mitt jobb. Det är avslut som kommer när vi förväntar oss att de ska komma, i slutet av ett långt liv... Då har vi hunnit bli mer eller mindre "klara" i våra relationer och avskedet är inte traumatiskt, bearbetningen inte lika tung.

Livet är en berg-och-dalbana mellan glädje och sorg. Sorgen kan ibland belysa hur stor glädjen egentligen är i vårt liv, hur bra vi egentligen har fått ha det och kommer att ha det en dag igen. Att jag alltid har haft en tro på att döden bara är en landningsplats, där vi vilar ett tag för att sedan återvända för nya utmaningar nån annanstans, kanske är en slags trygghet. Jag lever inte i en oro om något himmel och helvete-val som vi kommer att ställas inför.


När blev jag medveten om döden?... Jag var 4,5 år när jag mötte döden första gången... Den har påverkat mig hela mitt liv sedan dess...


Filmer om döden/sorg:

"Beaches", 1988, med Bette Midler.
"Love story", 1970, med Ryan O´Neal.
"Dying young", 1991, med Julia Roberts.
"The english patient", 1996, med Ralph Fiennes.
"Always", 1989, med Richard Dreyfuss.
"Ömhetsbevis", 1983, med Shirley Maclaine.
"Kärleksbrev", 1999, med Kevin Costner.
"Livsverket", 2001, med Kevin Kline.
"Blommor av stål", 1989, med Shirley Maclaine m.fl.
"The Notebook", 2004, med Ryan Gosling.

Böcker/författare:

Majgull Axelsson, "Långt borta från Nifelheim".
Paulo Cuelho, "Veronika bestämmer sig för att dö".
Mitch Albom, "Tisdagarna med Morrie".
Elisabeth Kubler-Ross, "Döden är livsviktig".

Min andra blogg: "Min kropp och jag talar inte samma språk"

                                                                                     Namasté

"Vare sig du tror att du kan eller inte kan, så har du rätt"

Förr trodde forskarna att hjärtslagens hastighet och kroppstemperaturen enbart var ofrivilliga biologiska funktioner. Idag vet man att en person med högt utvecklat medvetande kan styra sina hjärtslag att slå snabbare eller långsammare och att påverka sin kroppstemperatur att stiga eller sjunka. Allt handlar om tankens kraft att styra kroppens funktioner, att forma sitt liv och ändra förutsättningarna för hälsa och sjukdom.

Det här kan låta flummigt och som om det enbart handlar om tro och inte vetenskap, men idag börjar veteskap och andlighet att närma sig varann med hög hastighet.
Du har 50 triljoner celler i din kropp, och alla är självförsörjande, har sitt eget minne och sitt eget immunsystem. I begynnelsen fanns det enbart encelliga organismer som inte kunde utvecklas mer än till en viss punkt. Så höll det på i 2.5 biljoner år, tills cellerna började samarbeta kan man säga, och på så sätt öka sin medvetenhet. Medvetenheten har i evolutionen ökat med antalet celler.

Fast vi uppfattar vår kropp som en egen enhet så är den som ett stort samhälle av celler som utvecklats under evolutionens gång. Med tankens kraft kan du påverka din kropp och ditt liv. De 50 triljoner celler i din kropp är ditt eget lilla samhälle men det som styr samhället är sinnet, din egen regering. En stödjande regering i harmoni med folket skapar god hälsa och tillväxt, en regering som motarbetar folket orsakar samhällets nedgång och kollaps.

Sinnet är det som influerar hjärnan och hjärnan släpper i sin tur ut kemiska ämnen som motsvarar din sinnesstämning/känsla. Om du är rädd eller stressad släpper den ut dåliga kemiska ämnen i blodet, om du är kär släpper den ut snälla kemiska ämnen i blodet. Blodet är miljön som cellerna badar i och svara på, bra eller dåligt, friskt eller sjukt, det kan även ses i experiment på lab. Om man flyttar cellen från en sjuk miljö, ett infekterat blod tex, tillbaka till en god miljö, återgår den till sin friska form. Den svara alltså på den miljö den är i. Och vad är det du består av? - Celler. Hur du lever påverkar hur din kropp mår. Kärlek, nyttig mat, goda relationer och hälsosam livsstil stödjer immunsystemet, tillväxten, helandet. Det är inte biologiskt livsuppehållande att leva under konstant stress, som om du var redo för flykt och försvar.

Tyvärr är det högst 5% som vi själva med vårt medvetande styr över i våra liv, det vi jobbar med, vad vi ska göra på semestern osv. 95% styrs av ditt undermedvetna, det du programmerades med under dina första 6 år i livet - attityder, beteenden, syn på livet, trosuppfattning osv.

Ditt sinnes perception av världen förändrar din biologi - kemin - i din kropp, vilket ändrar dina celler. Men eftersom den största påverkan kommer från ditt undermedvetna räcker det inte att tänka positivt för att nå en förändring i kroppens kemi, i ditt livs inriktning, din hälsa, dina relationer mm.

70% av våra tankar är negativa tankar. Om du kan vara närvarande då en negativ tanke dyker upp, stoppa den och ersätta den med en positiv tanke kan du omprogrammera ditt undermedvetna eftersom det undermedvetna är ett vanemässigt sinne, den styrs av vanor som du gör utan att reflektera. En gång kunde du inte gå, när du som liten tränade och tränade och till slut lärde dig gå blev det en automatisk inprogrammering som du sedan dess bemästrar utan att tänka på det. Repetition, repetition, repetition är det som kan omprogrammera det undermedvetna sinnet.

Idag är Mindfulness aktuellt, det är en utarmning av buddhistiska Vipassanameditationen och går ut på att träna sig i att vara i nuet, i stillhet. Tapping (EFT=emotional freedom technique) är också en bra metod, som innebär att picka med fingrarna på vissa meridianpunkter på kroppen medan man fokuserar på ett visst problem, fobi, negativ tanke osv. (Finns många bra klipp på You tube om du vill prova.) En annan omprogrammerings-metod heter Psych-k. den har jag själv använt med bra resultat. Det finns numera några sådana terapeuter i Sverige. Min upplevelse av det kan du läsa om här.

Tidigare var religionen och vetenskapen vitt skilda åt. Men 1925 uppstod kvantfysiken, vilken vidhöll att universum består av energi och inte av vad man tidigare antagit - materia. Religionen talar om den osynliga, rörliga kraften som skapar den fysiska verkligheten, kraften kallade de anden. Kvantfysiken kallar energin för The field och deffinitionen av the field är - en osynlig, rörlig kraft som influerar den fysiska världen! Låter rätt lik deffinitionen av religionens "ande", eller hur?

Vi är alltså en del av det där osynliga fältet. Man kan säga att vi egentligen inte lever i våra egna kroppar om man förstår hur cellens natur fungerar. Vi är nerladdade i vår kropp ur det där fältet. Vi är alla "The field" eller ande. Vi är själva ansvariga för våra liv och i förlängningen för hela mänsklighetens överlevnad. Och vi är alla ett, man kan se det som att alla människor på jorden är en cell i ett stort samhälle som är mänskligheten. Det du gör, om du utvecklar din medvetenhet, gagnar hela mänskligheten, och tvärtom.

När du ändrar din syn, din respons mot omgivningen, din miljö, ändrar du ditt öde. Du får kontroll. Hur du tar in och ser på din omvärld skapar din verklighet.

Förhöjningen i medvetandet som vi kan se just nu, är människans evolution till att höja sig över bakgrundsljudet och inse att vi själva är skaparen. Det du fokuserar på växer.

Den 21 december i år sägs enligt vissa förespråkare av Mayakalendern vara dagen då jorden genomgår en stor förändring - The Shift. Hur mayaindianerna kunde se så långt fram i jordens utveckling är en fråga för sig. Men rent naturvetenskapligt  händer det verkligen något i år med själva jordklotet, en förändring av dess position i förhållande till vintergatan. Och eftersom universum är energi - the field, så kommer energin från stjärnorna, särskilt solen, att påverka vem vi är. Jordens energifält förändras. När vi ändrar position i relation till fältet ändras vår respons för att vi växer av energifältet. När energifältet förändras, förändras också vi. Att ta en aktiv del i den förändringen är spännande, hoppfullt och det kan bli en fascinerande resa in i din egen utveckling - andligt, mentalt och fysiskt. "Vare sig du tror att du kan eller inte kan, så har du rätt", (Henry Ford), säger allt om människans potential att påverka sitt eget liv och får stå för en positiv tro på att allt är möjligt, om vi tror, om vi vill, om vi vågar...

Bra och inspirerande författare att läsa:

Dr. Bruce Lipton, evolutionär utvecklingsbiolog, föreläsare, författare.
Dr. Wayne Dyer, psykolog, föreläsare, författare.
Dr. Deepak Chopra, MD i botten, senare Ayurvedisk dr. Föreläsare, författare.
Sanna Ehdin, forskare i immunteknologi, föreläsare, författare.
Lynne McTaggart, journalist, författare, föreläsare.


Min andra blogg: Min kropp och jag talar inte samma språk



                                                                                Namasté

The things that dreams are made of...

Jag har alltid fascinerats av drömmar... Alla drömmer, men alla kommer inte ihåg sina drömmar. Jag har alltid haft ett rikt nattligt drömliv och började skriva ner och tolka mina drömmar i 20-års åldern. Jag ville att drömmarna skulle betyda något, att de skulle vara hemliga budskap som jag måste lära mig förstå. Drömmarna var som mina bästa vänner - där var jag modig, älskad, äventyrlig, framåt, stark, insiktsfull och upplevde så många miljöer och scenarion som jag aldrig skulle ha gjort i det vakna livet.

Jag lärde mig att se vissa mönster som återkom i mina drömmar... T ex om jag var orolig och nervös inför att gå på en anställningsintervju eller skulle börja på ett nytt jobb, då drömde jag alltid att jag blev jagad av någon otäck, farlig person, och för att klara mig undan så började jag att flaxa med armarna och lyckades lyfta en bit upp från marken och flyga, dock med stor möda. Jag kom inte så långt  eller så högt, ibland kunde jag i panik känna förföljaren greppa efter mina fötter och där slutade oftast drömmen och jag vaknade kallsvettig och med hjärtklappning. Det har hänt att jag haft den här drömmen även nu som äldre, men eftersom man får en viss säkerhet med åren och oron inför nya situationer inte längre är lika stark så är det helt naturligt att den typen av drömmar har minskat.

En annan typ av drömmar som följt mig genom åren är Kompensationsdrömmar. De är de bästa!! Då är drömmen fylld av den mest perfekta kärleksupplevelsen, en känsla av att älska innerligt och vara älskad tillbaka av någon fantastisk man... Det är drömmar som dyker upp när det går långt mellan det vakna livets verkliga kramar och kärleksupplevelser. När du vaknar ur en sådan dröm går du runt resten av dagen med ett fånigt leende och med en nyförälskad känsla inom dig.

Vitsen med att skriva drömdagbok är att du får insyn i vad som rör sig i ditt undermedvetna och du får en chans att jobba med känningar du kanske inte tidigare uppmärksammat men som styr dina känslor i vissa situationer.  Jag lärde mig vid ett fåtal tillfällen att vända mig i drömmen mot faran och möta den istället för att fly, och när man gör det så förvandlas den onda till något annat ofarligt. Rädslan var bara en illusion och att fly från verkliga problem leder till större oro och ångest som byggs upp tills det inte längre går att hålla det tillbaka. Flykten från svåra känslor/situationer är senvägar till sinnesfrid. Vänd dig om och konfrontera dina inre demoner, ta tag i problem, relationer, arbetssituationer, pengaproblem osv och läk din inre oro innan du får magsår och förmodligen svårare problem på sikt.

Här är några andra vanliga drömsymboler:

Att drömma att man faller: 
Känslan av att ha förlorat kontrollen, att ha fallit i onåd med någon, att ha förlorat fotfästet, känna att man saknar stöd i livet.

Att drömma att tänderna faller ut: 
En känsla av förlust, rädsla för åldrande, rädsla för att mogna och bli vuxen. Förlägenhet, att sakna ord.

Drömmar om vatten:
Vatten symboliserar oftast känslor. Ett stormigt hav - Upprörda känslor. Lugnt och skönt vatten - Behagliga känslor. Vatten i en pool - Instängda, begränsade, outtalade känslor.

Att vara naken på allmän plats:
Om nakenheten känns bra i drömmen - att våga visa sig som man är. Är nakenheten jobbig - Vara generad över något, känna sig avslöjad. Sårbarhet.

Att drömma om döden:
Liksom i Tarot-kort symboliserar döden ofta en slutpunkt av något slag. En ny början måste alltid inledas med att begrava/ta död på det gamla.

Färger i drömmar:
Grönt - Livsbejakande, närande, tillväxt eller kanske "grön av avund".
Rött - Passion, stopp, fara, "se rött".
Gult - Intellekt, lätthet, idyll, solljus eller feghet.
Blått - Intuition, hopp, pojke, religion, svalka, uniformer.
Svart - Det okända, undermedvetna, gömda. Rädsla, depression, död, sorg.
Vitt - Medvetenhet, renhet, acceptans, sjukhus.

Människor i drömmar:
Personer i drömmar kan var kända/okända, levande/döda, berömda/obemärkta. De kan vara tydliga eller som vaga figurer. Människor som finns i våra drömmar kan vara desamma som i vårt vakna liv men annorlunda än vi vanligen upplever dem. De kan finnas där för att en ny hittills ouppfattad spänning uppstått i relationen, något nytt hos dem eller hos oss själva.
Att en bestämd person uppträder kan med andra ord innebära en förändring i relationen, eller personen kan symbolisera egenskaper hos oss själva som vi ser hos dem och som vi nu börjar upptäcka hos oss själva, t ex en modig person-för att du just gjort något du förut var rädd för att göra.
Sedan finns det drömmar där människor som betyder mycket för oss, är precis som i det vakna livet. Då är det själva relationen som är betydelsefull och visar på en förändring.
Utmärkande drag hos kända personer berör oss ofta på ett personligt sätt och det kan vi använda som en bild av gemensamma drag med oss själva eller någon annan när vi drömmer om dem.

En grundregel om du vill tolka dina drömmar är att ställa frågan. "Hur kände jag?" -Känslan är alltid ledtråden till drömmens innebörd. Du kanske drömmer att du föder ett barn. Men hur var känslan? Barnet symboliserar något nytt inom dig själv som växt fram, ett nytt karaktärsdrag eller en ny roll t ex i din karriär. Var du glad, likgiltig eller rädd? Det nya kan vara skrämmande, det kan vara en stor lycka eller något vi inte lägger så stor vikt vid... Tolka i så fall känslan för att förstå vad barnet i ditt liv är.

Att åka tåg kan stå för att vara påväg mot något nytt. Att köra bil - att ha kontroll över den väg du valt. Att vara passagerare - att inte ha kontroll, utan vara tvingad att ta den vägen, t ex.

Jag avslutar med några drömmar/drömmare ur litteraturen, konsten och filmens värld.

In 1959, writer Richard Bach, an avid aviator, heard what he called a “disembodied voice” whisper the title of this novella into his ear. He immediately wrote the first few chapters of the work before running out of inspiration. He shelved the half-finished manuscript and it wasn’t until eight years later, after he had a dream about the now-famous titular seagull, that he was able to complete what is one of the most profound and philosophically-moving novellas ever written.

Bach’s fable was a surprise best-seller, eventually surpassing the hardcover sales record, set by Gone With The Wind. Though both his book and the manner in which it was conceived seem to have a strong connection to psychic phenomenon, Bach believes that good writing is more dependent on hard work than on anything metaphysical. He is quoted as saying, “You are never given a dream without also being given the power to make it true. You may have to work for it, however.”

So there you have it – dream big! You never know from whence you’ll get your next flash of inspiration

Jonathan Livingston Seagull, Richard Bach.

Jag kommer att ha anledning att återkomma till Richard Bach flera gånger, då hans böcker betytt väldigt mycket för mig och min sökan efter min "soulmate"...


Böcker som skrivits inspirerade av författarens dröm:
"Twilight" av Stephanie Meyer
"Misery" av Stephen King.
"Frankenstein" av Mary shelley
"Dr. Jekyll och Mr. Hyde" av Robert Louis Stevenson
"Jonathan Livingston Seagull" av Richard Bach




Konstnärer som målat sina drömmar: Salvador Dali, Yves Tanguy, Max Ernst.

Spellbound om mardrömmar med Dalis målningar

Filmer som handlar om drömmar:
"Requiem for a dream" med Ellen Burstyn och Jared Leto. (2000)
"The cell" med Jennifer Lopez.(2000)
"What dreams may come" med Robin Williams. (1998)
"Spellbound" av Hitchcock men Ingrid Bergman och Gregory Peck. (1945)
















                                                                            Namasté

Hur det hela började...

Jag föddes nog nyfiken. Min nyfikenhet har drivit mig till att ta reda på vad som kan ligga bakom ett visst mönster, en känsla, en sjukdom, beteenden och personligheter. Tidigt kom jag i kontakt med det metafysiska, det fanns influenser omkring mig, som jag minns, släktingar som haft övernaturliga upplevelser och syrran som berättade spökhistorier och hade läskiga böcker, och anden i glaset som vi spelade i klädkammaren med enbart ett stearinljus tänt.

Jag minns att jag någongång i mellanstadiet i skolan satt och spelade kort med kompisar på rasten. Någon utmanade mig att spå med korten, så jag gjorde det. Jag vet inte vart det kom ifrån. Jag var blyg och tillbakadragen och verkligen ingen teaterapa som kunde låtsas. Men spådomen lät trovärdig på något konstigt sätt och flera stod på kö för att få höra om sitt öde...

Nyfikenheten på det dolda ledde mig senare in i astrologi och tarot-kort, som för mig blev ett instrument att förstå vad som låg bakom ett visst beteende hos mig själv och andra. I horoskopet kan man se vilka förutsättningar man föds in i och får jobba med i livet. Utveckling är det som ständigt sker, vad vi än gör, och ibland behöver vi yttre speglar för att komma vidare i en viss riktning. De utmaningarna/kriserna kan man se i efemeriderna, tabeller som beskriver planeternas vandring över himlavalvet, när de kommer och ungefär vad lärdomen handlar om. För mig är astrologin inget man tror på, och inget jag vill pådyvla de som inte har intresse för det. Historiskt sett har astrologin används av kungar och astronomer, filosofer och andra högt uppsatta. Kanske var det med risk för sitt eget liv de stackars hovastrologerna varnade för stundande faror, eftersom ingen faktiskt kan sägas födas in i ett liv utan utmaningar. Vissa har större utmaningar och problem än andra att jobba med, men ingen går fri från sorg och smärta. Astrologin kan användas som ett verktyg för att jobba med sig själv och förbereda sig för de utmaningar som komma skall, så långt det är möjligt. "Väderprognosen säger regn- det är upp till dig att välja att bli blöt eller vara förberedd med ett paraply", kan man kanske säga.

Jag använder inte astrologin lika mycket längre som jag gjorde på 80- och 90-talet. Det fyllde sin funktion i mitt liv då men nångång på 90-talet vände jag riktning och tog en djupdykning in i psykologin och självhjälpsböckernas förlovade land, med titlar som "kvinnor som älskar för mycket" (Robin  Norwood), "Efter förälskelsen" (Tomas Böhm), Francesco Alberonis böcker om förälskelse och erotik, John Grays "Män är från mars och kvinnor är från Venus" och många fler. Allt som hade förklaringar till olika personlighetstyper och varför man dras till vissa miljöer och personer.

I den här vevan slog även Oprah Winfrey in på den vägen och hennes shower tog upp dessa ämnen med många intressanta författare och livsöden som passerade revy och inspirerade. Nu i backspegeln kan jag se att det hände något världsomspännande kring millennieskiftet när det gäller folks uppvaknande och förståelsen för sinnet/psyket. Jag var med på det tåget och många med mig.

Samtidigt har jag hela tiden haft intresse för den fysiska hälsan och redan 1986 blev jag vegetarian. Jag läste hälsotidningar och provade olika träningsformer.
När jag var liten, på 70-talet, hade jag en bästakompis - Tina, vars mamma var vegetarian. Vi umgicks ofta familjevis och åkte tillsammans på utlandsresor och Tina och jag sov över hos varann, vilket gav mig insyn i en annan värld på många sätt. Jag var känslig redan som liten för djurs lidande, jag räddade små djur och insekter från faror på gatan och skolgården, jag adopterade en vild kattunge som strök runt vårt hus - Kenny. Han blev aldrig helt tam men dök upp under mitt sovrumsfönster och jamade för att komma in, han var bara i mitt rum, åt, sov och kom och gick under många år. Han var min första katt, sedan dess har jag alltid levt med katter, en eller flera och nu för tiden även med en hund.

Min känslighet för djur visade sig även i ätandet av dem, jag klarade inte av sönderplockandet av kräftor t.ex. Idag blir många barn vegetarianer/veganer. Men på den tiden visste man inte hur det skulle gå till; Vad åt man? Var det farligt? Osv... Så jag drog ut på det tills en bok dök upp som inspirerade mig, 1985: "Fit for Life" av Harvey och Marilyn Diamond. Det var ingen vanlig dietbok om att banta, utan mer om olika livsmedels påverkan på kroppen om de blandas, tex sa den - "ät frukt fram till kl tolv, och blanda aldrig proteiner och kolhydrater. Ät inget sent på kvällen och undvik mjölkprodukter" bl a. Bollen var i rullning och steget mot den gröna tallriken tagen. Hälsotidningar skrev om Råkost, Levande föda som Ann Wigmor startade i USA ( idag kallas det Raw food), och kostens betydelse för hälsa och sjukdom.

Då på 80-talet var man i andras ögon lite besvärlig och konstig om man bara åt vegetariskt.  Utvecklingen har idag gått framåt här i västvärlden, men det här sättet att äta har varit fullt normalt i alla tider i t ex Indien, som är ett paradis för vegetarianer att resa till. Jag var där 2007 med mina barn och maten var gudomligt god! Menyerna hade gröna prickar för veg.mat och röda prickar för kött/fisk. De gröna prickarna var alltid 2-3 ggr fler än de röda.  Man kan ju undra om indierna visste om det var ok att äta enbart vegetariskt innan de började? Eller kan det vara vår trygghetsbaserade, osäkra västvärlds påfund att inte följa sin instinkt utan att först få bekräftat att det är ok... Och samtidigt serveras våra barn pulvermos och korv till lunch hemma och i skolan, som om det skulle vara bra mat. Nu sker som tur är en matrevolution i skolor och hemma, som det verkar.

Idag är information, tack vara datorn, lättillgänglig och det är bara att söka upp allt man vill veta, för och emot. Jag vill veta. Jag har läst faktaböcker i hela mitt liv om allt möjligt och kan nu använda nätets sökverktyg och se föredrag på youtube om allt mellan himmel och jord. Senaste året har jag utforskat Ayurveda, en indisk helhetsmetod för hälsa, som inbegriper alla delar av livet och inte enbart kosten. Den är individanpassad och vänligt uppbyggt på goda råd och förslag till förändring. Den används oftast förebyggande men det finns många sätt att förbättra en redan svackande hälsa.

Jag vill framåt, jag vill inte stagnera och jag vill må bra. Det är det som drivit mig hela mitt liv, genom sorger och svek, grusade drömmar och ensamhet, självtvivel, depression och hälsosvackor. Nyfikenheten och vetgirigheten är lågan som brinner i mitt hjärta och som format mig till den jag är. En person i ständig förändring med öppet sinne och som hela tiden vet bättre idag än jag visste igår, som kommer att veta bättre imorgon än jag vet idag. Och det är precis som det ska vara.

Min andra blogg: "Min kropp och jag talar inte samma språk"

                                                                                   Namasté