Förlösning av minnen & att Föda hemma

Kroppen minns det du vill glömma.... På nittiotalet började jag förstå att det låg någonting i det. Jag började på Axelsons med Rosenmetoden. Det är en metod som är mer beröring än massage, i syfte att väcka liv i kroppens låsningar och läka det som kroppen sparat i sina muskler, vävnader, organ osv...
Jag gick själv på behandlingar hos min hemförlossningsbarnmorska  Ann-Charlotte Wernlöf, som också börjat med metoden och som jag kände mig trygg med. Jag hade ingen aning om vad jag skulle få jobba med eller om det överhuvudtaget skulle göra något för mig.

Det kan låta motsägelsefullt att jag behövde dels känna trygghet för att våga ta emot massage, men sedan var trygg nog att föda hemma.... Men så fungerade mitt förhållande till kroppen och känslan av att vara trygg bara i min egen förmåga att hantera den situation jag var i. Jag kände redan under min första förlossning 1982 att "det här kan jag göra bättre", det måste finnas något jag själv kan göra för att kontrollera förloppet, eller rättare hur jag reagerar på förloppet... Jag var då 19 år och var lugn och orädd, stannade hemma tjugo timmar av värkarbetet tills vattnet gick, men när jag kom in till Danderyds förlossning var jag ännu inte särskilt öppen. På den tiden var det fortfarande de gamla rutinerna som gällt sedan 70-talet som  drog igång: bl a lavemang... Jag hade "tur", för mer behövdes inte för att jag sedan var helt öppen till barnmorskans överraskning och inga bedövningar eller lustgas hanns med. Så 1985 när nästa förlossning var i antågande var jag ordentligt  påläst och informerad upp till tänderna. Jag hade läst  Pierre Vellays bok "Att Föda Barn utan smärta", och jag läste på om LeBoyer, Michel Odent, Lamaze, Ina May Gaskin och Sheila Kitzinger. Här i Sverige skrev Anna Wahlgren  om metoden och Signe Jansson  var en frontfigur i moderns rätt att välja och barnets rätt att födas utan våld.

Man måste komma ihåg hur förlossningarna gick till bara decennierna innan. Från att helt styras av doktorerna, till att mammorna själva först krävde rätten att få smärtlindring 1970, till att öppna upp för att papporna fick vara med i förlossningsrummet och vidare till att få mer och mer eget inflytande över barnafödandet, med olika sittställningar, alternativa smärtlindringsmetoder som varma bad, massage, kvaddlar, hypnos och till mysigare förlossningsmiljöer och eventuellt att föda hemma.
"Liv före Livet" av Helen Wambach betydde mycket för mig i denna process. Jag ville föda så skonsamt som jag bara förmådde och jag skrev en lista att ta med till förlossningen med mina önskemål, såsom att ha dämpat ljus, att sitta upp och föda - kvinnor födde ännu oftast liggande med benen i byglarna, att jag själv skulle dra upp bebisen på magen, inga bedövningar eller ingrepp osv... Jag tränade andning, avslappning och yoga under graviditeten.

När min Prins skulle födas i december 1985 hade jag turen att få en ung, nyexaminerad barnmorska som var öppen för nya sätt att föda. Hon lät mig styra det hela såsom jag önskade och det blev som jag tänkt mig. Jag ville inte heller stanna kvar på sjukhuset så som brukligt var, utan åkte hem efter ett dygn och lite tjafs med äldre, barska barnmorskor uppe på BB om att jag inte ville lämna ifrån mig sonen till "barnkammaren" som man också tvingades göra... Det var hjärtskärande för mig att 1982 gå ut där på natten och höra så många små nyfödda skrika ensamma i sina rullvagnar. Det var just det där med att få födas varsamt som fastnade mest hos mig ur alla böcker jag läste, jag ville verkligen göra allt så "oavbrutet" som det bara gick, inte lämna ifrån mig den lilla ens ett ögonblick den första tiden.

När sedan tredje barnet var på gång 1991 så var steget inte långt till att välja just hemförlossning. Jag hade två bra erfarenheter av att föda barn och av att klara av att själv vara aktiv i förberedelsen och själva förlossningen. Då fanns i Sverige en föda hemma-förening, som förmedlade barnmorskor som var villiga att komma hem till en. De hade en ideell tidning som jag läste ivrigt och senare även skrev en del i. Föreningen Föda Hemma grundades 1980 och finns ännu kvar. Det var så jag kom i kontakt med Ann-Charlotte. Vi fungerade bra med varandra och sågs hemma hos henne för att prata om arrangemanget långt före förlossningsdatumet. Till slut blev det så att Ann-Charlotte fick vara med på även mitt fjärde barns hemmafödsel... Även om den babyn hann födas innan Ann-Charlotte hade hunnit komma fram till mig... Jag hade tänkt föda i badkaret redan i januari 1991, men jag hann inte, den lilla hade bråttom och föddes i sängen. Men i februari 1994 föddes en liten Prinsessa i badkaret till slut, med mig stående framåtlutad på knä. Vattnet var precis så avslappnande som jag hoppats och mitt största bekymmer, minns jag, var att inte missa exakt klockslag eftersom jag höll på med astrologi... Hahaha...

Att föda hemma var för mig en resa in i min egen kraft att förvandlas som människa. Jag visste inte hur mycket av det liv vi lever som vi själva har förmåga att styra över eller ändra på innan jag fick mina fyra barn. De har lärt mig så mycket om livet och om mig själv. Väldigt ofta har jag trott att saker och ting bara ÄR på ett visst sätt, när sedan mitt eget barn inte alls har samma uppfattning. Tex när jag var så "smart" att jag hade köpt en napp och tog med till förlossningen inför sonens ankomst 1985, så att han skulle få sitt sugbehov tillfredsställt från start... Men han ville inte ha den och använde aldrig napp sedan heller. Så där fick jag! Samma med välling, det trodde jag också att alla barn ville ha och behövde... Men så sa sonen "nej tack" även till det, och så tänkte jag om igen....  Jag har ofta tänkt utanför ramarna, inte gått samma vägar som de flesta andra kanske hade gått, men även jag har fått vidga min syn då och då genom barnens egen vishet, vilket har varit en stor läxa för mig att lära.
Jag minns inte varför jag inte serverade barnmat ur burk, men det gjorde jag inte. Jag använde tygblöjor och ammade i två år, jag tackade nej till ultraljud och vacciner, hade ungarna sovande bredvid mig i sängen i flera år (kontinuum-konceptet av Jean Liedloff) mm. Många som skrev i Föda hemma-tidningen berättade om allt motstånd de mött på mödra- och barnavårdscentraler och från myndigheter, men jag har aldrig haft sådana problem. Antagligen ansågs jag udda, besvärlig, ansvarslös eller bara flummig, jag vet inte, det var ingen som sa något rakt ut till mig i alla fall. Jag är bara så glad att jag fått mina fyra underbara ungar och den resa jag gjort - genom hur  jag fått dem och genom vilka personligheter de varit! Det är en bra balans i livet att inte bara vi som föräldrar ska lära våra barn en massa under deras uppväxt, det går även åt andra hållet, vi får också lära oss så mycket av dem på vägen!

Tillbaka till Ann-Charlottes lägenhet på söder en kall novemberdag 1995... Ungarna är födda, nu är det jag som ska förlösas ur något som växt inom mig sedan jag var liten. A-C börjar behandla mina ben och håller sig där hela sessionen. Jag säger det som kommer för mig, jag berättar om min mamma som amputerade bort sitt ena ben när jag var liten... En vecka efter behandlingen börjar jag att blöda, det är inte mens, det bara blöder oupphörligt och mycket i flera dagar. Jag börjar bli svag och orolig och kontaktar doktorn och får hormonpiller för att stoppa blödningen.

Jag drömmer följande (förkortat): En man jag har ett förhållande med förlorar sitt ena ben i en bussolycka. Hemtjänsten kommer hem och hjälper honom med allt, jag känner mig utanför, ett gap bildas mellan oss. Jag känner sorg över avståndet och oro över att vi inte pratar med varann om det som hänt och vad det kommer att innebära. Ville jag ha en handikappad man? En som mamma? Jag förstod att han omedvetet önskat att förlora sitt ben så att han skulle slippa delta, leka med barnen, alltid ha något att skylla på... Han hade gjort sig själv "halv". Jag var ledsen och grät och kände att nu var kärleken oss emellan förlorad."
Jag var väldigt aktiv med drömtydning på den tiden, har allt nedskrivet i dagboken med funderingar, tolkningar och allt som hände runt omkring. Jag började fundera över om det kunde vara så att mamma amputerade bort benet i just november? Jag hade aldrig forskat i orsaken till amputationen eller när det skedde eller vad som blev av mig i det hela...
Mamma berättade att hon hade haft besvär med sitt ben sen hon var liten, med värk och olika mindre operationer. Efter att pappa dog i juni 1967, när jag var 4.5 år, kände hon att hon inte orkade hålla skenet uppe längre utan valde att ta bort benet, och det gjorde hon samma år i, ja - november... Hemsamariter, barnflickor och mormor turades om att sköta om oss barn medans mamma låg på sjukhuset i tre veckor och sedan var konvalescent i flera månader...
Jag tolkade det hela som att Rosenbehandlingen hade löst upp ett gammalt minne av detta i mig, min kropp sörjde genom att blöda och visade genom drömmen vad det handlade om. Det kändes som att jag förlorade en stor del av min kontakt med mamma när hon blev "halv". Kanske försökte hon amputera bort sorgen efter pappa? Alla människor som hjälpte till skapade kanske mer avstånd mellan oss? Höll oss barn undan från mamma som antagligen hade ont.
Dessutom var jag exakt lika gammal som mamma var då när hon blev halv, då när jag började försöka bli hel...

Allt finns lagrat i cellminnet och kommer till uttryck genom olika kanaler som i sjukdom, depressioner, livsval... Jag blev ingen rosenterapeut, jag var där för att läka något inom mig själv. Jag håller på än idag och hittar sår att läka. Det är ett livsprojekt att inte stagnera och tro att man är i hamn. Kroppen släpper minnen när man är mogen att lossa taget om dem. Allt har sin tid. Då var min tid att hitta en kraft stark nog inom mig själv att välja hur just jag ville göra med min kropp, vare sig jag åkte till sjukhus för att föda eller stannade hemma. Jag vet inte varför det var så viktigt för just mig. Det känns inte lika viktigt att andra gör samma val som jag. Det ligger ingen prestige i att föda hemma för mig. Det var ett led i mitt andliga sökande på många sätt.

Kroppen minns det du vill glömma. Lyssna inåt och följ din kropp dit den vill ta dig, vart du vill föda, när det är dags att släppa gamla sorger, när det är tid att glädjas, när det är tid att älska...


Böcker från då som inspirerade mig:

Födas utan våld, Frederick Leboyer.
Kärleksfulla händer, Frederick Leboyer.
Tillbaka till naturlig förlossning, Michel Odent.
Ideal Birth, Sondra Ray.
Spiritual Midwifery, Ina May Gaskin.
Birth at home, (m.fl), Sheila Kitzinger.
Att föda barn utan smärta, Pierre Veilay. Med förord av Anna Wahlgren.
Barnaboken, Anna Wahlgren.
Liv före livet, Helen Wambach.
Att föda på kvinnans villkor, Signe Jansson mfl.
Kroppen minns det du vill glömma, Solveig Böhle.
Andningen som helande kraft, Gunnel Minett.
Kreativ visualisering, Shakti Gawain.
Du kan hela ditt liv, Louise L Hay.
Livslust, Lena-Kristina Tuulse.
Kroppens egen intelligens, Gay & Kathlyn Hendricks.
Allting finns, Göran Grip.

Min andra blogg: "Min kropp och jag talar inte samma språk"


                                                                                    Namasté