torsdag 21 februari 2013

När kärleken väcker det inre barnet...



Trogen sitt inre barn... Länge hade jag varit mig själv otrogen. Stängt av, inte lyssnat på det jag hörde viskas någonstans där i mitt bakhuvud. Jag hade bara levt i effekten av viskningarna. Trott att det var mitt liv, min sanning... Att jag var ful, att jag inte var älskvärd, överhuvudtaget inte dög. Att ingen velat ha mig någonsin.

Minnen är kloka fenomen. De ligger på lur och gror tills det är dags att träda fram. Tills mottagaren är stark nog att omfamna det lilla barnet och hela dess upplevda sanning. Man lyssnar inte förrän försvaren tystnat. Mitt inre nådde tillslut fram med det lilla barnets berättelse. Jag stannade till där jag befann mig, redan djupt nere i det svartaste och djupaste hålet av självhat. Uppgivet accepterande det liv jag levt och gjort till min tro, min verklighet. Otrogen mot mitt inre barns vetskap att livet inte givits mig som ett straff att uthärda och plåga mig igenom. Jag, med min falska fasad utåt som verkade så stark och så i balans med livets villkor. Jag som förstod så mycket, som hjälpte andra att förstå varifrån deras smärta sprang, varför de stred så med livets kastvindar. Jag borde ju haft redskapen att förstå mig själv men stod istället oskyddat försvarslös inför min egen inre gåtas upplösning.

Nu är det så att livet ser och ger tillbaka det som vi gör oss själva. Otroheten blev en del av den upplevda kärleken med en man. Han som bedrog mig för att jag svek mig själv och inte såg annat än att undvikandet var sättet att överleva. Jag var en överlevare trots allt. Jag hade överlevt genom att skärma av mig, inte se det lilla barnets sorg och behov. Det förflutna, som en stor stygg varg, tog ifrån mig min rätt till oskuldsfullhet, min rätt till att växa upp beskyddad av de vuxna så att tilliten fick bestå. Den stygga vargen fick mig att stänga av, att se ner på mig själv och tro mig ovärdig kärlek och respekt. Och där utanför mig började skådespelet istället att spelas upp, om och om igen, som om det stod i förbund med någonting inom mig själv som sipprade ut ur min själ, min förväntan på livet. Och det var helt i sin ordning allt som kom att spelas upp, alla kärleksscenarion, uppbrott, svek och sorg. Det var en chans att som vuxen känslomässigt förstå mina upplevelser som barnet inom mig hade bevarat så länge. Hur skulle jag annars förstå?

Tids nog är man redo att se, tids nog kommer allting ikapp, tids nog orkar man möta sanningen. Min tid var inne mot slutet av nittiotalet då jag mötte kärleken, inte den föräldra-substitut-relation som jag gled in i som fjortonåring och som varade i femton år. Inte de bollplanks-förhållanden jag bollade mig mot under ett par års tid, som för att spegla vem jag var, vad jag ville ha av livet, av kärleken, allt sånt jag borde gjort som tonåring - lärt känna mig själv, lärt mig bli vuxen och brutit mig loss från föräldraberoendet. Fått min identitet helt enkelt. Det blev inte så. Min själ hungrade alltför starkt efter föräldranäring, trygghet, symbios och villkorslös kärlek. Allt det man behöver för att orka växa till en egen person, så att man tillslut är så mätt, så fullproppad med föräldrakärlek att man bara inte orkar vänta en minut till på att få flyga ut ur boet för att pröva sina egna vingar på egen hand. Hitta sin röst, lita på sig själv, säga "ja" när man känner ja, säga "nej" när man känner nej.

Som ett barn i vuxenkläder mötte jag Honom. En kärlek så skör, så svår, så varm, så fascinerande mångsidig och turbulent. Omgärdad av den bittra erfarenhetens murar, brända sår i hjärtat och lågt ställda förväntningar. Vi var där båda två. Slickandes gamla sår som aldrig fått läka, ältandes gamla avvisanden som grävt bråddjupa sår i tilliten. Längtandes efter läkning, efter förening och samhörighet... Men istället fanns rädslan emellan oss. Ingen av oss förmådde se den andra i ögonen av rädsla att avslöja sitt innersta, sin längtan, sitt hopp, sin kärlek. Vi ville men vi tordes inte. Så rädda att bli avvisade, förrådda, inte vara goda nog. Rädda att missta innan vi ens förenat oss. Ändå måste mitt hjärta följa hans, min själ var förlorad i honom.

Det är svårt, inte lätt, att dansa livets dans. Att finna takten i kärlekens stillsamma vals. Vi började vår dans tillsammans när sensommarens sista andetag blåste in över hans lilla hus ute i skogen. Han gav mig den mest romantiska kväll jag upplevt. Efter att vi känt varandra i ett helt år bjöd han till slut hem mig. Torr i halsen, med bultande hjärta och magknip trampade jag hem till honom. Han välkomnade mig in i sitt vardagsrum där elden brann i den öppna spisen och levande ljus spred sitt behagliga sken. Vi satt och pratade och drack vin tills det blev mörkt ute. Då frågade han om jag ville prova att bada under bar himmel. Han hade ett sittbadkar ute på tomten och hade många gånger berättat om hur meditativt och speciellt det var att bada utomhus på natten.



Jag var lite blyg och osäker men han tappade i vatten och gav mig en handduk och jag tassade naken ut i den sena augustinatten, fram till badkaret och sjönk ner i varmt, lenande, renade vatten. Det doftade skog och vått gräs och natten var kolsvart med bara stjärnorna som blinkade ner på mig och beskådade min nakenhet, min utsatthet. Magknipet släppte och en behaglig avslappning spreds i min kropp. Efter en stund kom han ut till mig och undrade om han störde eller om han fick sitta och prata med mig. Vi pratade länge där i mörkret utan att se mer än varandras silhuetter. Spänningen steg sakta och luften tycktes gå i vår andning. Det kändes att något hände där mellan oss. Före undrar man alltid hur man ska veta. Men det finns där så tydligt, så oundvikligt. Man vet när stunden är inne.
Efter en timme ungefär steg jag upp ur vattnet och med badlakanet virat omkring mig tassade jag tillbaka in i huset och stod barfota och torkade fötterna torra mot hallmattan när han kom bakom mig och försiktigt lade sina händer om mina armar, alldeles nära, tätt intill. Jag lutade mig tillbaka mot hans axel och han lade armarna om mig och kramade. Vi stod så länge och kramades och gungade och kände våra hjärtan skena iväg inom oss. Ett magiskt ögonblick. Jag hade väntat på honom i ett helt år, längtat, väntat och så var stunden plötsligt min och hans. Vi möttes och våra hjärtan flätades samman...

Våra trasiga, sargade hjärtan. Så rädda men ändå så längtande, väntande. Ingenting var självklart mellan oss. Varje steg vi tog framåt följdes av två steg tillbaka. Vi missförstod, tolkade fel och blev sårade. Det var inte onda ord vi sa till varandra, vi var bara så på vår vakt. Det var ingenting dramatiskt, inget bråkigt, inget destruktivt. Utan lugnt, försiktigt, eftertänksamt. Men ändå så svårt. Han väckte liv i alla mina gamla sovande monster av sorger, oläkta sår, alla rädslor, svagheter, det dåliga självförtroendet, känslan av att inte vara kärleken värd. Han tvingade mig att titta på mig själv genom allt han rörde upp i mig. Jag flydde, han stod kvar.  All smärta kom fram i ljuset och jag visste inte ens att jag bar på så mycket sorg som inte fått komma ut. Hans rädsla för närhet, beroende, tillgänglighet och kontinuitet tangerade min sårbarhet och vågen inom mig växte tills den brast igenom min mur. Jag minns den dagen det skedde, en vanlig dag på jobbet... Plötsligt kom gråten som inte tog slut... En snäll chef med hjärtat på rätta stället guidade mig till en snäll doktor som lyssnade och förstod. Jag var hemma ett helt år och grät. Nittonhundranittionio är ett år jag aldrig ska glömma. Det var året då jag började jobba med min sorg, med mina sår och minnen som jag dolt bakom min starka fasad. Aldrig tidigare hade jag visat mig svag, aldrig gråtit öppet eller bett om hjälp. Muren krackelerade och allt innanför rann sakta ut...

Det är på en skör tråd livet balanserar om vi väljer att stänga av och inte ta ansvar för vårt eget välbefinnande när livet säger att det är dags att se inåt och bli trogna mot oss själva. Trogna sanningen, trogna det lilla barnet inom oss som är vi.


Kan jag
Kan jag blunda och flyga
flyga ut i livets hav
Våga möta sorgen
Låta hjärtat brista-gå av

Kan jag titta och landa
Våga röra lyckans mark
Stå mitt i kärleken
Låta hjärtat växa-bli stark

Kan jag möta en man
Visa honom varje del
Stå för allt jag är
Låta närheten göra mig hel

Kan han möta mig tillbaks
Visa mig hela sitt jag
Lita på vår kärlek
Låta natten famna sin dag

/Christina Ojamo






Min andra blogg: "Min kropp och jag talar inte samma språk"


                                                                          


                                                                                 Namasté