torsdag 4 december 2014

Svek & Kärlek för en HSP



Svek har många ansikten. Svek är personligt. Svek vet man inte alltid om att man begår mot en annan. Som liten tror man alltid att andra är som man själv... Eller kanske var det bara jag som trodde så? Jag utgick i det längsta från att andra var goda och pålitliga. Det kom som en chock att upptäcka motsatsen under tiden som livet utvecklade sig. Jag har starka minnen  av kränkthet och sorg jag upplevt av att en kompis svek eller lurade mig. Jag förstod aldrig hur det kunde hända, hur andra kunde göra så.
I tonåren gick jag in i min första kärleksrelation som jag naivt omfamnade med hull och hår. Trots att ingenting tydde på att jag skulle få uppleva omtanke, respekt, ärlighet eller trohet så var jag fast. Mina känslor styrdes inte av förnuft. Jag hade mött min motsats.

Jag är långsam på att lära mig. Jag är tålmodig och hoppfull. Jag trodde på mirakler och nya chanser. Jag ville att min kärlek skulle läka oss båda från alla sorger vi bar med oss. Jag såg något vackert inom honom som jag trodde jag skulle kunna älska fram i ljuset. Idag är jag en annan person och har svårt att förstå den jag var då. Hur länge jag stannade och försökte älska fram det goda.

Nästan omgående i vår unga kärleks början gick det fel. Ett mönster av "on-off"-relation blev snabbt det naturliga tillståndet. Han var otrogen, jag gjorde slut. Han kom tillbaka ledsen och ångerfull och jag förlät. Han ljög och försvann, jag drog mig tillbaka ett tag. Han bönade och bad, skrev kärleksbrev och jag veknade... Han blev aldrig stabil, jobbade ett tag ibland men lodade mest runt och bodde än här än där, sov hos mig när vi hade en bra period men det var mer som om jag var hans substitut-modersfigur som var som en fast punkt för honom att återkomma till.

Jag visste att han hade haft en svår uppväxt, jag förstod varifrån hans beteende antagligen kom ifrån, men jag trodde på kärlekens mirakel.
Om jag ser på det som karma kan jag se på det med tacksamhet, att han kom och gick i mitt liv i så många år, tills jag själv kom till slutet av min kamp att tro på kärlekens helande kraft. Jag lär långsamt. Det tog femton år innan mitt inre var redo att släppa den kampen och ge upp, avsluta och verkligen känna att det inte fanns något mer jag kunde göra. Det var smärtsamt och samtidigt en lättnad att påbörja ett nytt kapitel som inte hade något mer med honom att göra. Många år efter drömde jag starka drömmar om honom, jag var arg på honom för hans svek, inte bara mot mig, utan även mot barnen, som inte fick lära känna sin pappa. Det ledde i sin tur till att jag kände att jag svek barnen eftersom jag valt att få barn med den mannen... Dåligt samvete för alla val som jag valt utifrån känslor och inte förnuft. Senare även en känsla av att jag svikit mig själv för att jag låtit mig utsättas för upprepat svek från samma person i så många år.
Jag förstod orsaken, min dåliga självkänsla, min brist på manlig närvaro under min uppväxt, min mamma som var för snäll för att ta kontrollen hemma och styra upp mig och syrran. Vi spårade båda ur lite i tonåren på olika sätt. Lite vilsna, med sorg i våra hjärtan.

En gång när vi var på semester i Finland, jag var kanske sju-åtta år och syrran tolv-tretton, så kände jag mig oerhört sviken och lurad när ingen sagt till mig att bara syrran skulle få åka iväg på kvällen på nåt roligt. Plötsligt så stod hon bara där i fina gå-ut-kläder och flinade och var märkbart nöjd. Jag skulle bli kvar för att jag var mindre! Mitt hjärta brast itu och lämnade spår som skapade minnet av sveket kvar tills än idag. Idag som vuxen förstår jag att man ofta gjorde skillnad på barn på sextiotalet, vid en viss ålder fick man göra mer saker och småsyskonen fick inte följa med. Men de smusslade och undanhöll det för mig för att jag inte skulle tjata att få följa med, antagligen. Och det var det som tog så hårt på mig. Annars kan jag inte komma ihåg att mamma svek eller ljög. Hon var konflikträdd och tyst och drog sig undan mer än att hon sa för mycket.

Känslan av svek kan beskrivas som en avgrund som öppnar sig och man faller rakt ner. För mig är det som en chock jag inte kan parera. Den skär rakt igenom mig och det tar år för mig att reparera mig från skadan. Kanske syns det inte på mig utåt att jag faller, jag har nog inte sagt ifrån eller blivit arg och krävt en ursäkt. Men min bild av den personen som svikit har förändrats för alltid. Min tillit har skadats så att den aldrig når samma nivå igen. Jag förlåter men jag glömmer aldrig. Den dörren av tillit är stängd.

Senast någon svek mig hårt var för snart fem år sedan. Det tog fyra år för mig att komma över det, det verkar vara runt fyra år som det tar för mig att komma över sorger och svek av viktiga personer i mitt liv. Han var min kärlek, våra liv passade så bra ihop, våra hjärtan sjöng samma sång och jag trodde han förstod hur skör jag var. Att han måste vara varsam med mig som jag var med honom.
Men han gjorde som mamma, han sa inget, förklarade inget, han bara försvann. Han lät mig lida alla helvetes kval att något hade hänt med honom, att han varit med om en olycka, att han dött. Han lät mig tolka tystnaden med mina egna fantasier. Mitt förnuft sa mig att han bara slutat älska mig, att han ångrade sig och gick tillbaka till sin trygghet, sitt gamla liv. Men att inte veta är tortyr, det är att sakta ätas upp av ett svart monster som innehåller alla ens vildaste mardrömmar. Det tog ett år innan han förklarade sig.

Det blev som ett svek i sig att träffas och prata ut om vad som hänt och vi båda upplevde att kärleken fortfarande fanns kvar där bakom uppbrottet. Att se och höra att hans kärlek fanns där men att han valt att inte visa mig respekt genom att avsluta som en vuxen person. Hans kris gick före hans omtanke om mig. Han valde att försvinna som ett skyldigt barn ertappat med handen i kakburken. Och jag stod kvar med hjärtat i handen, mitt hjärta som jag skänkt honom i fullständig tillit och ömhet.

Svek gör ont. Det skär som en kniv din livskraft, din andning blir ytlig, ditt sinne förvirrat. Din karta och kompass fungerar plötsligt inte. Du är ensam.

Jag vill egentligen inte skilja på mig och andra, ändå måste jag. Jag är mer känslig och sårbar än de flesta andra. Jag är mer medveten och skannar av alla rum och människor automatiskt. Allt som pågår omkring mig går rakt in, utan filter eller skal. Jag går igenom alla konsekvenser av alla mina handlingar innan jag utför dem. Många scenarion spelas upp om nätterna i mitt sinne med allt jag sagt eller gjort under dagen eller planerar att göra framöver. Jag vill inte kränka eller såra andra. Det är kärleken jag vill förmedla och förlåtelsen jag vill lära ut. Ett öppet hjärta med allt vad det innebär är det jag fått av livet. Att älska innebär risken att utsättas för svek. Men minnet av kärleken övervinner alltid minnet av sveket. I slutändan. Mitt hjärta är öppet igen.



HSP betyder Highly Sensitive Person. På svenska Högkänslig. 
Som Högkänslig kan du ha dessa drag:

* Du noterar fler subtiliteter än andra.
* Du blir lätt överstimulerad (jag är känslig för starka lukter, ljud och ljus då och då t.ex)
* Du har svårt att sätta gränser.

Här kan du testa om du är Högkänslig och läsa mer om det: www.hsperson.se






Min andra blogg:  "Min kropp och jag talar inte samma språk"




                                                                                Namasté




















måndag 20 januari 2014

Lost years of Jesus - The legend of Issa


I början av 80-talet skickade jag efter en tidskrift om Jesus förlorade år... Jag var ju redan då intresserad av alternativa synsätt kring historiska personer och händelser och kände att det nog fanns mer bakom alla bibliska berättelser om Jesus... Minns inte hur jag kom in på att han nog egentligen pratade om reinkarnation och annat som mer hörde till buddhismen och hinduismen, men jag hade läst om det ekumeniska mötet i Konstantinopel på 500-talet, då de beslutades om att ge prästerna all makt att förlåta och bestämma över livet och döden för att de ville kontrollera folket, ta ifrån dem deras självbestämmande. Man strök det mesta som rakt ut beskrev reinkarnation, även om några antydningar blev kvar.

Den amerikanska författaren, munken och  Zen-prästen dr. Steven Hairfield  bekräftar idag det som jag då för trettio år sen läste om Jesus förlorade år.
Dr. Hairfield reste till Vietnam där han sökte inre frid och visdom på ett buddhistiskt zenkloster. Munkarna berättade för honom om legenden om profeten Issa, som kom västerifrån för att bo i Indien. Dr. Hairfield insåg att denna Issa måste vara Jesus. Han reste till Indien, Nepal och Tibet för att söka svar på sina frågor.

Han fann skrifter i kloster som beskriver många av bibelns historier som t.ex de tre vise männen som kom österifrån. De följde en Vedisk astrologisk förutsägelse om en profet som skulle födas en viss tidpunkt. Deras symboliska gåvor var: Medkänsla, kärlek och vishet. 
När de hade övertygats om att gossebarnet var den de sökte lämnade de specifika instruktioner till Josef och Maria, som de skulle följa under Jesus uppväxtår. En var att de skulle gå till Mysterieskolan Heliopolis i Egypten. Och när han var tolv år skulle han resa till Indien för vidare studier.

Dr. Hairfield samlar på biblar. I hans gamla bibel från 1805 står det att Jesus gick upp på Mount Carmel. I de nyare biblarna står det att han gick upp i bergen. Mount Carmel är var man fann dödahavsrullarna och där låg Esséernas hemtrakter. Jesus mamma  Maria var en esseisk Mästare och ledare. En annan skillnad i biblar från förr och nutida är att de gamla inte säger att Josef var en hantverkare, utan en mästare av hantverk. Han var en Essé och en alkemist. Jesus växte upp som essé för att senare även gå i lära i Egyptens mysterieskola Heliopolis.

I bibeln står det att Jesus tillbringade fyrtio dygn i öknen för att testas av Satan. Detta var Jesus sista prövning innan han blev Mästare. Han mediterade och brottades med egots frestelser. Vissheten om att få total makt över allt är den svåraste kampen för Jaget. Egot var hans svåraste frestelse och han fick rena sitt sinne i djup meditation.
I de Vediska skrifterna betyder ordet Satan på sanskrit "Egot". Egot är det starkaste vi har inom oss och vi måste lära oss att bemästra det. När vi väl har egot under kontroll transformeras det och vår inre gudomlighet vaknar till liv.

Man kan se att det är samma läror Jesus lärde ut som de tolv karma-principerna i Buddhismen, fast med andra ord, i de fyra evangelierna i Nya testamentet, nedtecknade av Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Så som den första viktiga vediska karmalagen: " Vad du sår skall du skörda". eller "Vad du ger till andra ska givas dig åter tio gånger om".
I Nya testamentet kan man hitta texter ur de vediska skrifterna, Jainstexterna, Brahmantexterna och Buddhatexterna. Han lärde sig ickevåld, brödraskap, fred, olika principer för samlevnad och medkänsla. Det är uppenbart att Jesus gick i lära och var den som skulle föra dessa budskap västerut.

Jesus var vegetarian som de flesta hinduer och buddhister. Det kommer ur insikten att kroppens frekvens blir lättare av lätt mat, kött är tung mat och håller ner kropp och sinne, förutom moralregeln att inte skada eller döda. En upplyst vill höja sin frekvens för att uppnå nirvana.


Och såhär står det i min gamla tidskrift från 1983:
1887 nedtecknade Nicolas Notovitch, en rysk läkare som reste genom Afghanistan, Indien och Tibet, boken "The unknown life of Christ". Många år senare, 1975, gjorde Richard Bock samma resa och producerade en dokumentär om de förlorade åren som innehåller vittnesbörd av bl.a John C. Trevor, ledaren för dödahavsrullsprojektet.

Min tidskrift & böcker som inspirerat på 80-talet.

Bibeln berättar om Jesus vid tolv års åldern i templet och sedan plötsligt vid trettioårs-åldern vid Jordanfloden. De arton år som förflöt emellan de två händelserna finns det ingen beskrivning av i bibeln.

I Kashmirs lyckliga dal, nära Svinagar finner man legenden om S:t Issa. Issa är den orientaliska varianten  av namnet  Jesus.
Notovitch hittade i ett bibliotek i Lhasa, urgamla texter om Issas liv. Under en vistelse i det stora klostret Himis fann han en tibetansk översättning av legenden som han skrev ner. Dokumenten om Issas liv som kommit från Indien till Nepal och från Nepal till Tibet, är skrivna på palispråket och finns i Lhasa. Men en kopia finns på tibetanska i Himisklostret.
En lama läste för Notovitch ur två stora gulnade böcker om S:t Issas liv. Enligt legenden lämnade Issa sin faders hus vid tolvårsåldern och tog sig med en handelskaravan till Indien. Han fortsatte söderut till Gujarat genom landet med de fem floderna och Rajputana och vidare till de heliga städerna Jajannath och Benares där brahmanpräster undervisade honom i de Vediska skrifterna.
Issa fortsatte norrut upp i Himalayabergen och slog sig ner i gautamidernas land, som var anhängare till Buddha Gautama, där han i sex år ägnade sig åt att studera de heliga sutras.

Han lämnade Indien under sitt tjugosjätte år och reste till Persepolis, Aten och Alexandria. Issa var tjugonio år då han återvände till Israel och dyker upp i Lukasevangeliets tredje kapitel där han döps av Johannes i Jordanfloden.

Notovitch hävdar att det i Vatikanbiblioteket finns sextiotre manuskript på olika orientaliska språk, vilka hänvisar till Issa legenden. Dokument som förts till Rom av kristna missionärer från Indien, Kina, Egypten och Arabien. Bland dem missionären och aposteln Tomas tvivlaren.
Notovitch kontaktade kardinal Rotelli när han kom tillbaks från sin resa och visade sina nedskrivna texter, men Rotelli motsatte sig en publicering av legenden om Issa.


Notovitch sa att han trodde på den buddhistiska historien eftersom han inte såg någonting som ur historisk eller teologisk synpunkt bestred eller ogiltigförklarade den. Han föreslog att en forskningsexpedition skulle ta på sig uppgiften att undersöka manuskripten på platsen.
En lärjunge till Ramakrishna vid namn Swami Abhedananda tog 1922 fasta på Notovitch förslag. Abhedananda bodde ett kvartssekel i USA, var berest och kände berömda herrar som Thomas Edison, Willian James och dr Max Muller. Han var fascinerad av Jesus men var skeptisk mot Notovitch, men beslöt sig för att resa till Himalayas arktiska områden, fast besluten att finna kopian av Himismanuskriptet eller avslöja Notovitch som bedragare. Hans reseskildring "Journey into Kashmir and Tibet" berättar om ett besök vid Himisgonpan och inkluderar en översättning på bengalispråket av tvåhundratjugofyra verser, i stort sett samma texter som Notovitch. Abhedananda blev därigenom övertygad om Issalegendens äkthet.

1925 kom en annan ryss, Nicholas Roerich, till Himis. Den store konstnären Roerich var även filosof och vetenskapsman. Även han fick bevittna samma dokument som Notovitch och Abhedananda hade sett, och han antecknade i sin egen resedagbok legenden om S:t Issa.
"Issa undervisade att människan icke skulle sträva efter att skåda den eviga anden med sina ögon utan känna den med hjärtat... Icke är det bara er förbjudet att offra människor, utan ni skall icke heller slakta djur."
"Tag er tillvara, ni som leder människorna bort från den sanna stigen och som fyller människorna med vidskepelser och fördomar, som förblindar dem som ser och predikar underkastelse under materiella ting..."
Då gav Pilatus, Jerusalems härskare, order att gripa Issa, predikanten, och föra honom till domarna, dock utan att uppväcka folkets missnöje. Men Issa lärde: "Sök icke raka stigar i mörkret, besatta av rädsla. Utan samla kraft och stödjen varandra. Den som stödjer sin nästa stärker sig själv. Jag försökte återuppliva Moses lagar i människornas hjärtan. Och jag säger eder att ni förstår icke deras sanna mening, därför att de icke lär hämnd utan förlåtelse. Men innebörden i dessa lagar har blivit förvrängd." 
Nicholas Roerich centralasiatiska expedition tog fyra och ett halvt år. Han undrade i sina dagbokstexter varför Issas/Jesus vandringar i Indien och Tibet skulle förnekas så häftigt. Han skriver: "Vad är det för fel med att även Jesus gick i skola?  Vad är det för fel att erkänna att mitt föredöme fullföljde en sträng inre disciplin? Att han studerade Upanishaderna, kanske även Platon och Pythagoras."    




En amerikansk författare: Suzanne Olsson har skrivit boken " Roza Bal" om Jesus förlorade år och hans resa tillbaka till Indien efter återuppståndelsen. I orten Srinagar, Kashmir, finns ett tempel med en grav som många tror är Issas/Jesus grav.
Man tror att Jesus aldrig dog på korset, att han var svag efter korsfästelsen och återupplivades. Han vandrade sedan till Damaskus och Persien, där han tog namnet Yuza Asaf och kallades "The healer of leprods". Det finns beskrivet i två stora Persiska skrifter: "Igmal-ud-din" och "Rauzat-us-safa". Jesus/Yuza Asaf/Issa vandrade sedan med flera andra vidare till Indien, Kashmir, där det än idag bor Judiska ättlingar som behållit sina gamla judiska traditioner.
Legenden berättar även att Jesus tog sig en hustru, Marjan och fick en son, Eli-Kim. Än idag kan man besöka den grotta i Kashmir som Jesus sov och mediterade i. Sjön "Lake Issa" är namngiven efter honom.

"Ni söker här och ni söker där efter guds himmelrike, men ni söker inte inom er." Enligt texterna finns gud i himlen, och Jesus sade: " Himmelriket finns inom er". Så för att finna himmelriket måste vi börja med att söka inom oss själva, i våra hjärtan, i djup meditation. "Sök och ni skall finna, sanningen skall göra er fria". 
Det kan inte bli tydligare än så.

Min andra blogg: Min kropp och jag talar inte samma språk





                                                           

                                                                                    Namasté